Tag plats - ni politiker som säger vad ni menar
Sjutton. Så många gånger använde statsminister Stefan Löfven substantivet ”bedömning” under presskonferensen i måndags, med anledning av Mehmets Kaplans avgång.
Upprepningarna var förstås lätta att raljera kring. Twitter festade på temat i timmar efteråt och Facebookkontot för Nya Moderaterna klippte ihop en sekvens där man kunde höra alla bedömningar efter varandra.
Synd bara att detta inte är någon höger-vänster-fråga. Utan en åkomma. Att bli svensk politiker på toppnivå är att bli tilldelad en ordbok med understrukna meningar:
”Varsågod, här är din vokabulär, här är fraserna du får hålla dig till.”
”Men, ingen pratar ju så där.”
”Jo, vi gör det, det ingår i vår ansvarsbeskrivning.”
”Ansvarsbeskrivning?”
”Ja, precis. Du har hajat galoppen. Gå nu ut och håll ett tal med hjälp av konkreta åtgärder, välfärd, riktningar, beslut, lösningar, åtagande, utmaningar, prioriteringar, möjligheter och tillväxt. Ogillar du något så tar du avstånd från det. Gillar du något så känner du förtroende för det. Eller så känner du dig trygg med det. Och gör du något bra så gör du skillnad. Okej?”
”Okej.”
Och så har en tidigare normalt talande människa förvandlats till ännu en i högen av maktmaskiner som bara rapar upp samma tomma begrepp. Att vara genomtänkt är förstås bra. Att som i Åsa Romsons fall klanta till det och kalla terrordåden i USA 11 september 2001 för ”olyckor” är förstås dåligt.
Men vad hände med den egna rösten? De egna känslorna? Svaren som kommer direkt, som inte filtrerats genom en föreställning om hur politiker ”bör” uttrycka sig? För det är ju inte som att vi inte förstår vad Löfven, Lööf, Fridolin, Åkesson och Kinberg Batra egentligen menar och tycker.
Vi undrar bara varför de inte talar som vi gör.
Kanske är de rädda för att framstå som vanliga människor. Kanske tror de att vi inte kommer att ta dem på allvar. Kanske fruktar de Twitterstormar. Så i stället förpackar de sina meningar i fetvadd och hoppas att det ska framgå hur seriösa och kompetenta de är med hjälp av alla konkreta åtgärder och lösningar och möjligheter.
Och så blir det fel i alla fall.
Stefan Löfven håller sig till vokabulären och hamnar ändå snett.
Den där luggslitna ordboken är nämligen inte komplett. Den är alldeles för torftig.
Ser ni att det finns en lucka här? Ett utmärkt tillfälle för en politiker som vågar gå ifrån allt det invanda och använda sig av ett språk som inte flyger någonstans där ovanför i en kaskad av snömos.
Som vågar spotta ut det söndertuggade tuggummit och säga vad hen menar, i stället för att ”göra skillnad”.
Språksmycke 1
Min son har lärt sig att ambulanser och polisbilar använder sirenerna för att de har bråttom och måste bana väg. Så nu ropar han ”DIDOO DIDOO DIDOO – får jag komma fram, tack!” när han brummar runt med sina utryckningsfordon.
Språksmycke 2
”Kärleken kom till mig på västra Söder, bland fula hyreshus och asfalterade lekplatser, blankvåta parkeringar och klätterställningar i impregnerat trä.” Nu bor jag på västra Söder så jag är eventuellt partisk, men jag tycker fortfarande att första meningen i Louise Boije af Gennäs roman ”Stjärnor utan svindel” är en av de bästa första meningarna jag har läst.