”Palme är stendöd, lilla gumman”
Stendöd, lilla gumman.
Så sade nyhetschefen när han ringde och berättade det otänkbara. Att statsminister Olof Palme hade skjutits till döds.
På den tiden hade vi ett uttryck på Aftonbladet som löd ”så gör vi om inte Olof Palme blir skjuten på Drottninggatan”. Eftersom det var fullkomligt orealistiskt betydde formuleringen att planeringen var benfast och inte skulle ändras under några omständigheter.
När telefonen ringde efter midnatt efter en tidig släktmiddag blev jag inte förvånad över att nyhetschefen var på tråden. Inga andra ringer vid den tiden.
– Olof Palme är skjuten, sade han.
Eftersom jag var helt övertygad om att det var ett mycket opassande skämt fräste jag ”på Drottninggatan va´?”
– Nej, på Sveavägen, sade han och då förstod jag på något underligt vis att det var sant, att det otänkbara hade inträffat.
– Skjuten, är han död, frågade jag.
– Stendöd, lilla gumman.
Trettio år senare är samtalet fortfarande levande. Det är också det enda som jag minns klart från den natten.
Inte på 194 år, sedan mordet på Gustaf III, hade en ledare för Sverige mördats. Bara det var omskakande, ingen då levande person hade upplevt något liknande i Sverige.
Säkerhetsmedvetandet var lågt. I riksdagshuset var det bara att kliva på men i regeringskansliet fanns åtminstone en vakt som kollade id-kort. I dag står poliser med automatkarbiner utanför porten, väskor och ytterkläder röntgas som på en flygplats.
Min första uppgift på mordnatten var att skriva en artikel om mannen som skulle ta över efter Olof Palme, vice statsministern och framtidsministern Ingvar Carlsson. Hur jag fick reda på att det var han har jag ingen aning om. Men någon måste ju ha sagt det.
Vid femtiden på morgonen hade regeringen presskonferens efter ett möte på Rosenbad. I porten stod redan en kondoleansbok och ett ljus var tänt.
Jag minns inte mycket av presskonferensen heller utom att finansminister Kjell-Olof Feldt uppträdde i gymnastikskor och att Carlsson, åtminstone tillfälligt, skulle hoppa in som statsminister och partiordförande.
Och att det, självfallet, var en mycket tryckt stämning. En nära vän till dem som satt på podiet, Socialdemokraternas ordförande och statsministern, hade mördats och man hade ingen aning om varför.
Det har man tyvärr inte nu heller.