Jag röstade på Alf – på grund av badbyxorna
Förra veckan släppte jag – ateisten – loss det katolska i mig, gjorde som Leif GW Persson och röstade på Alf Svensson i EU-valet. Kritikerna menar att man borde ha röstat fram en ung kvinna i stället men jag har ingenting emot att Alf är 70 år gammal, man eller ens kristdemokrat. Personval är personval. Kanske kryssade jag Alf för att han en gång var stilig i röda badbyxor. Eller för att han är rutinerad och pålitlig och inte kommer att ställa till det i Bryssel.
Bara en sak har bekymrat mig: den ekonomiska sponsringen.
Som barn av min tid har jag mimat på låtsasengelska i hopprepshandtag. Jag var snygga Frida, aldrig Agneta som hade häck som en ladugårdsdörr (den sorten som bara australiska transvestiter kan älska) och var anskrämligt ful. För att inte tala om Björn och Benny. Björn såg ut som en apa. Vem kunde ana att han tre decennier senare skulle agera felande länk och islamofobisk antikrist i föreningen Humanisterna som avskyr religion och hyllar vetenskap och förnuft, liksom nazismen och kommunismen en gång gjorde. Tänk att mixen av Björn Ulvaeus populistiska livsfilosofi, gamla slagdängor och stora kassakista skulle göra honom till en som folk, mot bättre vetande, lyssnade till i andra sammanhang än ylandes Waterloo i platåskor.
Inför EU-valet följde hans gamle kompanjon i samma samhällsförbättrande spår. Benny Andersson gläntade på pengaskrinet och gav en miljon till Feministiskt initiativ, inte främst för att han sympatiserade med dem utan för att han fann det orättvist att man saboterat för FI och kastat deras valsedlar. Förvisso samma sak som Sverigedemokraterna brukar råka ut för, men deras öde är aldrig lika ömmande.
Bennys pengar skulle gå till en reklamkampanj för att lära oss hur valet fungerar och hur man skriver en giltig valsedel. Pärlor för svin med tanke på valresultatet och det låga deltagandet, men jag fick i alla fall veta att den som ångrar sin förtidsröst kan rösta igen på valdagen. Tack Gudrun, kanske var den informationen värd en miljon.
Benny Anderssons utspel kan vara början på en ny era. Politisk sponsring är inget nytt men nu expanderar det, American style.
Jag ångrade inte min förtidsröst på Alf. Inte förrän efter valet insåg jag att även han blivit sponsrad – av Ian Wachtmeister, den främlingsfientlige galoschbaronen som tillsammans med Bert Karlsson en gång stod för allt som är Alf Svenssons totala motsats. Hade jag vetat skulle jag ha tänkt mig för.
Sponsrad är inte köpt, pengar luktar inte – och andra klichéer. Givetvis påverkas man av vem sponsorn är. Du måste vara övermänsklig för att bli vrång mot någon som just har skänkt dig en säck guld. Schyman kommer hädanefter alltid att nynna lite högre när Abba spelas i radion.
Pengar luktar inte men sprider smitta. Så när jag lägger min röst på Wachtmeistersponsrade Alf Svensson, känns det som om jag också lägger en smutsig liten röst på Ny
demokrati.
Jag försöker skaka av mig obehaget och fegar moralfilosofiskt genom att tänka på Berth Milton, Sveriges bleka kopia av porrkungen Hugh Hefner. I januari i år ville
Milton bidra med åtta miljoner till Stockholms stadsmission, men de bad att få slippa. Rätt eller fel? Då tyckte sex av tio att Stadsmissionen gjort fel.
Precis som Stadsmissionen utgår Alf från det kristna kärleksbudskapet, enligt vilket ingen är sämre än någon annan. Är han en bättre människa än jag som kan glömma och förlåta Ians gamla eskapader?
Kanske är vi alla sponsorer. Ian bidrar med galamiddag, Björn och Benny med pengar och jag med ett kryss. Och nu har jag deporterat Alf Svensson till Bryssel.