Om 50 år är nätet fullt av bloggspöken
Offentlig person. En person som lever sitt liv med insyn från allmänheten, vars liv alltså är offentligt. För bara tio år sen, eller ännu mindre, syftade man på en så kallad ”kändis” när man benämnde en person som offentlig.
Men vad har hänt nu? Det som brukade vara det allra mest privata, det man gömde under kudden, dolde under strumporna i lådan och satte hänglås om finns nu bara två eller tre klick bort. Plötsligt kämpar vi i stället för att så många som möjligt ska kika in, upptäcka och dela just vårt privata och mest personliga.
Hur gick det till? Den som vill fortsätta försöka vara anonym får känna sig torr, tråkig och utanför när kollegorna snackar bloggar och Facebook. Just Facebook är dock himla lurigt. När jag och min ex-kille hade gjort slut ville jag lite försiktigt ändra min ”status” från ”in a relationship with Ola Håkansson” till ”inget”.
Jag försökte vara lite smidig men i stället gick på en sekund ett automatiskt och oåterkalleligt meddelande ut till alla mina ”vänner” med ett rött iturivet hjärta och ett meddelande om att vi minsann inte var ihop längre. Och förra veckan kom en främling plötsligt fram till min kille Stoffe på Ikea och sa: ”Åh, vad ni verkade ha det mysigt i jul”. Denne främling visar sig vara ”vän” (på Facebook) med en person som i sin tur är ”vän” med min kille som är ”vän” med mig.
Och tror ni jag hade en tanke på Facebook när min lillebror Jonas sprang omkring och fotade i föräldrahemmet den 24 december? En utomstående kan alltså titta i vårt familjealbum. Läskigt kan tyckas, men faktum är att det inte bara är min lillebror som verkar ha ett starkt behov att dela med sig av personliga saker ... det är som en masspsykos, kan man kalla det exponeringsexplosion?
Läste en artikel häromdagen där en flickvän förgäves och förtvivlat försökte få bort sin avlidne pojkväns profil från just Facebook utan resultat. Det fick mig att börja tänka, vad händer om 50 år när den första internetgenerationen börjat dö ut? Kommer nätet så sakteliga att förvandlas till en kyrkogård full av bloggspöken där våra liv i detalj finns dokumenterade för eftervärlden? Där vi kan läsa varandras djupaste, mest privata tankar, allt som har sagts och skrivits om oss, snälla och elaka kommentarer, privata bilder och filmer.
Vill man det? Jag ska ta och tänka efter. Till dess bloggar jag vidare.