Jag blir skurken när Holmérs allvarliga kurdjakt försvaras

Att ärerädda Hans Holmér är omöjligt. Han bär det tyngsta ansvaret för att polisutredningen efter mordet på Olof Palme blev ett fiasko och att ingen mördare kunde dömas.

Hans Holmér.

Han förvandlade utredningen till en besinningslös förföljelse av ­kurder runt om i landet, han upp­visade efter hand alltmer besynnerliga manér, höll förvirrade tal till ­nationen i tv, omgav sig med biffiga livvakter med specialimporterade automatvapen (som en k-pist dold i en dokumentportfölj) och lät förse ”spaningsledningens” sammanträdesrum med skottsäkert pansarglas, förklarade sig vara ”95 procent ­säker” på sitt kurdspår och krävde att få disponera Stockholms stadion som koncentrationsläger för insamlade kurder. Han verkade kort sagt spritt språngande.

Men allvarligare var förstås att ett helt år av jakt på Olof Palmes ­mördare gick till spillo innan han äntligen sparkades.

Ingen borde således kunna komma på den befängda idén att försvara denne man och hans kurdjakt. Men det är just vad förra DN-journalisten Ann-Marie Åsheden har företagit sig. I en hel bok dessutom (”Förbannelsen”, Norstedts förlag).

Där driver hon på fullt allvar tesen att Holmérs kurdspår var det rätta och att statsministermordet hade kunnat klaras upp om Holmér bara fått sitta kvar som spaningsledare. Men i stället föll han alltså offer för svaga formalistiska åklagare, veliga byråkrater och politiker som i sin tur hetsades av ett anti-holmérskt ­mediedrev. Som värste skurk i detta mediedrev pekar hon ut mig. Det är mycket hedrande.

Sant är att medierna var uppdelade i två läger. Holmérs anhängare i medievärlden var det största lägret, anförda av Expressen som med namn och bild hängde ut än den ene än den andre misstänkte kurden. Till den kritiska minoriteten hörde framför allt Aftonbladet och Rekord-­Magazinet, det samhällsprogram i SVT där jag gjorde fyra mycket kritiska program som Åsheden tillmäter avgörande ­betydelse för Holmérs fall. Det är återigen mycket hedrande.

Ingenting föreföll mig vid den här tiden mer omedelbart angeläget än att få bort Hans Holmér från Palmeutredningen och få ett slut på statens förföljelse av den kurdiska minoriteten.

Detta mörka kapitel i den svenska rättshistorien inleddes 1984, alltså långt före mordet på Olof Palme. Två kurdiska Säpoangivare mördades 1984 och 1985. Mördarna kunde gripas och i god ordning dömas till livstid. Men på Säpo ansträngde man sig hårt för att uppspåra och lagföra eventuella medhjälpare. De misstankar och indicier mot olika personer som man fick ihop räckte dock inte till att ens anhålla och förhöra några misstänkta. De åklagare, i Uppsala och Stockholm, som fick ta del av Säpos underlag slog vilt ifrån sig. Då gick Säpo till regeringen i stället och lyckades utverka en politisk dom.

Regeringen terroriststämplade fem kurder och belade dem med kommunarrest och anmälningsplikt hos polisen. Bevisningen var hemlig, det fanns alltså ingen möjlighet för de terroriststämplade att försvara sig. Efter en kurdisk protest­demonstration terroriststämplades ytterligare fyra kurder av regeringen.

Om detta rättsliga missförhållande gjorde jag alltså ett par tv-program. Och när Hans Holmér senare trappade upp kurdjakten genom att göra de terroriststämplade till ­huvudmisstänkta för mordet på Olof Palme fick jag naturligtvis händerna fulla med ytterligare material till kritiska tv-program.

Det var ett tacksam journalistiskt stoff att arbeta med eftersom det var hårresande ur ren rätts­säkerhetsaspekt, dessutom fyllt av närmast komiskt groteska inslag i den bevisning som Holmér förde ut till allmänheten genom främst Expressen.

Det är dessa tv-program som Ann-Marie Åsheden nu bittert pekar ut som avgörande i det medie­drev som blev slutet för Hans Holmérs kurdjakt. Så långt gott och väl, jag räknar den här striden mot Holmérs jakt på kurder till mina absolut viktigaste journalistiska arbeten.

Överraskande är därför att ett par recensenter av Åshedens bok håller med henne om min skurkaktighet. Visserligen i Expressen och Svenska Dagbladet, men i alla fall. ”Guillou som i ett legendariskt lågvattenmärke av typen folkfördumning, sänt i Rekord-Magazinet, fick (kurderna) att framstå som fläckfria hedersmän”, fnyser recensenten i SvD. ”Som att energiskt försöka bevisa att tre personer ur Camorran (den ­napolitanska maffian) är fullständigt oskyldiga bara för att de inte har ­begått ett specifikt brott”, heter det i Expressen.

Det senare är visserligen helt ­riktigt. Jag försökte onekligen bevisa att de terroriststämplade kurderna var oskyldiga till ett specifikt brott.

Det finns något spöklikt i den här omvärderingen, tjugofem år senare. Vi lever nämligen i en annan tid nu. Då var kalla kriget, nu är kriget mot terrorismen. Då tog ingen för givet att alla ”muslimer” alltid var skyldiga.

De terroriststämplade och deras nio familjer klarade sig bra i det svenska samhället. Men med dagens terroristlagar hade de inte kommit undan. Det är mycket tankeväckande.

Men allvarligare var förstås att ett helt år av jakt på Olof Palmes mördare gick till spillo ...

För övrigt anser jag att...

… det är högst rimligt att Dala-Demokraten inte längre vill skämma ut sig med Gubb Jan Stigsons agitation för Quicks skuld. Hans skrivförbud är rimligt. Men inte hans munkavle och förbud mot att ens delta i debatten.

… en kuvertkostnad på 6 000 kronor fick det att se ut som om Säpo skulle ha serverat sin personal fantastisk mat och utsökta viner. Och så visar det sig att den största kostnaden låg på uppträdande kändisar. Felprioritering.

Följ ämnen i artikeln