En hel bok skulle kunna skrivas om recensionen
I onsdags kväll såg jag Babel med stor behållning. Det gör jag alltid. En av gästerna heter Fanna Ndow Norrby och hon har skrivit en bok baserat på ett instagramkonto som precis som boken heter Svart kvinna. I boken återger svarta kvinnor hur deras hudfärg präglar deras vardag. Morgonen efter slår jag upp Barometern och ser att en man som heter Björn Werner har recenserat boken.
Den är, ska vi säga, speciell. Jag vill gärna plocka isär den för er skull. Björn inleder sin text med att beskriva hur han ofta får frågan var hans föräldrar kommer ifrån eftersom han har ”svart hår, buskiga ögonbryn och mörkt skägg”.
Kanske vill Björn på det här sättet etablera att han också vet hur det är att blir förtryckt på grund av färger. Jag har själv blivit tagen för både grek, brasilianska, polska och bosnier. Så jag vet också exakt hur det känns. När jag tänker efter så borde jag kanske också varit med i boken. Jag vet ju hur det är!
Björn fortsätter med att beskriva vad boken går ut på och att den är skriven av ”namnkunniga, icke-vita skribenter som alla driver samma tes: Livet som svart i Sverige är tufft.”
Efter det slår Björn fast följande: ”I detta har de förstås helt rätt” Åh vad skönt att han tycker det! Vitt manligt bifall! Hurra!
”Men tyvärr är detta kompani av etablerade medelklasskribenter nog fel gäng för att dra hem en sådan poäng.”
Hela poängen är ju just denna Björn: Att det inte spelar någon ROLL att de är medelklass och etablerade och namnkunniga, deras hudfärg definierar dem, förtrycker dem och rasifierar dem. Samt att det ofta är just skribenter som skriver böcker.
”Boken är nästan helt renons på människor som vittnar om ekonomisk utsatthet.” skriver Björn.
DET BEROR PÅ ATT BOKEN INTE HANDLAR OM EKONOMISK UTSATTHET.
Sedan händer något som jag fick läsa tre gånger för att ta in. Det börjar med att Björn berättar om något som var riktigt rasistiskt, nämligen att ett barn inte fick leka med sin kompis eftersom hennes föräldrar inte ville att hon skulle leka med apor.
Sedan konstaterar han att de berättelserna tyvärr är få. ”Framförallt lyfts historier i stil med min* (*buskiga ögonbryn) ovan fram. Känslan av att någon tar på ens svarta hår. Att män vill ha sex med en bara för att man är svart.”
Låt det sjunka in en stund och andas, för stolligheterna är inte över.
Björn tycker att det är ”tröttsamt att försöka applicera postkoloniala teorier på sitt eget liv. Koppla sin privata upplevelse av att vara utsatt till en del av något större”.
Kanske tycker Björn att de ska sluta gnälla eftersom rasismen inte är lika grov som förr i tiden? Kanske ska kvinnorna i boken vara nöjda med att någon kör in en penna i deras hår eller säger att negress är ett vackert ord, hallå, de är ju inte nakna slavar med kedja runt halsen längre. Chillax. Det är så mycket som är fel med Björns text att den kan ligga till grund för Svart kvinna del 2.
Jag väntar med spänning på Björns recension av den boken.
Veckans förbindelse:
Bron säsong tre. Varje söndag frågar jag Joachim om det är sista avsnittet på samma sätt som barnen i baksätet frågar om vi är framme snart. Jag vet att ingen tvingar mig se Saga säga alla slutsatser, som vi redan dragit själva, högt, men snälla: Kan vi inte bara vara framme snart?
Veckans förbannelse:
Miriam Bryant svär så att änglar och pensionärer gråter. Jag bryr mig inte ett jävlaste dugg. Jag har fullt upp med att bli matt av ungdomsspråk med meningsbyggnad som den här: ”Asså typ liksom såhär typ du vet liksom asså”.