Kerstin Weigl: Vad är poängen med att spara uppgifterna?
Vad är detta? Aningslöshet, slarv, arrogans? Återigen verkar polisens sätt att arbeta med register tveksamt, lindrigt uttryckt.
Förra året fastslogs att Skånepolisens register över romer på flera sätt var olagligt. Nu framkommer att Stockholmspolisen sedan tio år bygger en databank om minst 2000 misshandlade och hotade kvinnor. Ett register vars existens i förstone förnekades när reportrarna Bo-Göran Bodin och Alexander Gagliano på Sveriges Radio började höra sig för. ”Nej-nej, någon sådan databas har vi inte”.
Följande måste sägas:
Det är inte givet att poliserna uppfattat sitt arbete som upprättande av ”register” eller ”databas”. Att ställa ingående frågor till våldsutsatta kvinnor är nämligen ingenting konstigt. Tvärtom ingår det i polisarbetet.
Över hela Sverige har poliser lärt sig att göra riskanalyser när en person (för det mesta en kvinna) anmäler partnervåld. Det vanligaste verktyget heter ”SARA”, en checklista med frågor som enligt forskningen ringar in farliga omständigheter.
De flesta frågorna rör gärningsmannen, om det finns missbruk, tidigare våld, psykiska problem och så vidare. Men en del i frågeformuläret handlar om ”sårbarhetsfaktorer hos offret”. Som sista punkt ställs sex frågor om ”Personliga problem som kan påverka skyddsarbetet”. Där ingår missbruk, depression, psykiska problem.
Och här uppstår en rad allvarliga problem.
För det första: Kvinnorna har inte lämnat sitt medgivande att deras svar har skrivits in och bevarats i ett register. De kom för att anmäla ett brott.
Men framför allt: Vad är poängen med att spara sådana uppgifter, som att en kvinna utsatts för sexuella övergrepp eller ska göra abort? Är katolik?
För att vi ska kunna göra ett bättre jobb, svarar polisen.
Men hur skyddas den våldsutsatta kvinnan bättre för att man i en sökbar databas finner uppgifter om hennes familj? Att hennes son tvångsvårdats inom psykiatrin? Är ”förståndshandikappad rom”?
Dessutom är vissa av de känsliga uppgifterna felaktiga, enligt kvinnorna som Sveriges Radio intervjuat. Åtskilligt förefaller även vara svepande omdömen och tolkningar; ”svag”, ”befunnit sig på olämpliga ställen”, ”största brottsoffret är mannen själv”.
Det kan vara så att just denna enhet, Brottsoffergruppen i Södertörn, har varit särskilt ambitiösa när de för tio år sedan lade upp ett Excelark. Eller arbetar polisen på ett liknande sätt i andra delar av Sverige?
Det allvarligaste felet med Skånepolisens romregister var att det var oprecist, en ”bra att ha”-uppgiftssamling” om ditten och datten. Det är ingen vild gissning att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden snart har ett nytt ärende på sitt bord.