”Det rann stearin i hårbotten och svett mellan tuttarna”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"Jag har varit lucia en gång. Jag var nitton år och gick på kristen folkhögskola, för att bli kantor. Detta trots att jag är atteist och vägrade spela orgel.
När det var dags att välja lucia släppte jag ut mitt långa hår i ett manipulativt svall, någon såg och vips var jag årets lucia 1997.
Jag vet att det var många som tyckte ”varför ska HON vara lucia?” Det var underbart.
Den trettonde december gick jag upp klockan ”innan tidningen har kommit” för att hoppa i långkalsonger, nattlinne och tung krona med levande ljus.
Det rann stearin i hårbotten och svett mellan tuttarna. Men alla pensionärer älskar lucian mest, därför får lucian halsband och pengar i kuvert medan resten av tåget bara får torra lussekatter. Detta var också underbart.
Att rösta på årets lucia i lokaltidningen är svårt. Vad ska man gå på? Vem som är mest trolig att lida martyrdöden? Den som är gladast, blondast, snyggast, vänast?
”Det är den som sjunger bäst” säger moster Eva.
Men eftersom det inte finns ljudprov i tidningen blir det svårt för att inte säga omöjligt att välja bästa sångrösten.
Lucia är en underbar tradition, det är inte ovanligt alls att jag börjar gråta när luciatåg kommer in hos gamla människor som tycker ljusets drottning är årets höjdpunkt. Jag gråter nu, när jag försöker se det framför mig.
Men frågan är om man har upplevt det allra bästa med lucia innan man har sett dagisbarn uppträda. Att se tretton lucior på rad som sjunger fel och vinkar till mamma och pappa är det som gör tisdagar, tvättstugan, sophämtning och damm under soffan värt det.
För ett år sedan kom vi hem från en charterresa med ingen sol. I sju dagar låg vi och frös under badlakan och nötte ut Heffaklumpen på DVD. Det var fjorton grader på resmålet och tolv grader när vi kom hem till Kalmar. Vi var nedstämda, besvikna och blekare än Kishti Tomita i januari. Inte en enda bikinirand gick att påvisa. Det var mycket deprimerande det hela.
När jag lämnar barnen på dagis är det en sällsam stämning som möter oss redan i kapprummet. Vi har kommit försent till lusseövningen. Vi smyger oss fram i korridoren och tittar in i samlingsrummet och precis när vi sticker fram våra fejs skiftande i grönt och kopieringspapperston skriksjunger femton barn
”SÅ BRUNA SÅ BRUNA VI ÄRO ALLA TREEE”
Jag hade förvisso inte korinter till ögon, men jag blev å andra sidan jävligt sned."