Ingen rättvisa ges till dynastins bastarder
Om Anna och Jonas vill jag berätta.
De har samma pappa och föddes med 15 månaders mellanrum in i den levnadsglada grenen av släkten Bonnier. Generationer av bröllop, skilsmässor och vänsterprassel, en story knappt ens Ingmar Bergman skulle göra rättvisa.
Följaktligen finns bastarder i dynastin. Anna, resultatet av en romans mellan Lukas Bonnier (tidningskungen som gav oss allt från Dagens Industri till Fantomen) och Kamratpostens dåvarande chefredaktör Margareta Toss, är en av dem.
Hovrätten beslöt nyligen att Anna, till skillnad från sina syskon, turligt nog födda inom något av herr Bonniers två äktenskap, inte har rätt till en del av den enorma förmögenhet som patriarken skänkte bort under sin levnad.
Hon hade stämt dem och deras barn, men domstolen fann det vara i sin ordning att dela ut millimeterrättvisa andelar av koncernen till tretton ättlingar och strunta i den fjortonde.
Hovrätten tyckte för all del att Anna hade en viss poäng i att gåvorna ska betraktas som förskott på arv, men landade i att de inte gick att jämställa med testamente.
Den här sorgliga historien hade onekligen kunnat få ett anständigare slut.
”OK, Anna, våra advokater säger att vi vinner, men vi har trots allt samma pappa. Låt oss lösa detta. Vad sägs om 30 miljoner?”
Jag hoppas och tror att jag hade tänkt så om det var min syster det handlade om. Jag hoppas och tror att de flesta hade tänkt så. En liknande situation inom den levnadsglada familjen Stenbeck löstes för övrigt på detta vis för några år sedan.
Men dessa syskon, rika som troll, har inte lyft ett finger för att nå förlikning.
Två dagar efter domen tillkännagavs att Jonas slutar som vd för familjeimperiet. Miljarder hade slösats på usla köp av tidningar och en tv-kanal.
Ett spännande liv i USA väntar. Sekelskiftsvillan på 310 kvadrat på Djurgården i centrala Stockholm finns dock tryggt nog kvar.
Anna, som har fyra barn och bor i hyreslägenhet, går nu inte helt lottlös. Ett arv på åtta miljoner ska delas lika mellan syskonen. Men hon riskerar att tvingas stå för hela den ansenliga rättegångskostnaden.
I sprickan mellan juridisk och moralisk rättvisa blir orättvisan stundom tydlig.