Ella, 7, och Hanna, 9, räddade sin pappas liv

Hanna, 9, och Ella, 7, var ensamma hemma med sin pappa när han fick en hjärnblödning och föll ihop.

Systrarna ringde då 112 och hjälpte räddningspersonalen på plats.

– Om de inte hade agerat som de gjorde hade inte Henrik överlevt, säger mamma Annica.

Det var en vanlig lördagkväll hemma hos familjen Byström i värmländska Kil. Mamma Annica arbetar natt och hade åkt iväg till jobbet medan pappa Henrik var kvar hemma med barnen Hanna, 9, och Ella, 7. Men kvällen skulle inte bli som de hade tänkt sig.

För sex år sedan fick Henrik en allvarlig stroke och blev inlagd på sjukhus i totalt sex månader. Efter det fick han börja om på noll, på nytt lära sig allt från att prata till hur man knäcker ett ägg.

helskärm

– Det var fruktansvärt. Läkarna trodde inte att han skulle överleva och bad alla komma dit och ta farväl av honom. Men så blev han bättre och vår första bröllopsdag firade vi på sjukhuset med att jag fick mata honom med mjölkchoklad. Jag var så lycklig, han hade klarat sig, berättar Annica.

”Mamma, pappa har ramlat”

Efter stroken blir Henrik ofta väldigt trött och familjen har gjort om friggeboden på gården till ett vilorum åt honom. Även den här kvällen behövde han en paus och gick och lade sig för att sova lite medan barnen satt och kollade på tv. Då hörde de plötsligt hur det smällde till och sprang in till sovrummet.

– Henrik låg då på golvet och flickorna ringde direkt till mig på jobbet. ”Mamma, pappa har ramlat” sa de. Jag försökte att lugna dem och med lite hjälp över telefonen fick de upp honom i sängen igen. Jag pratade också kort med honom och han sa att allt var lugnt, så vi lade på.

Men knappt fem minuter senare ringde Annicas telefon igen. Henrik behövde då gå på toa och eftersom han fortfarande har försvagningar i kroppen efter stroken bad hon barnen att hämta något så han kunde kissa liggandes. Då hörde hon sin man ropa ”Det går inte! Det går inte!” samtidigt som sjuåriga Ella lugnt svarade ”Det går bra pappa, bara ta det lugnt. Jag håller i dig, det går bra”.

– Då började jag nästan gråta, de var så fina och lugna. Men så från ingenstans började bägge två att gallskrika i ren panik. Hanna skrek bara: ”Mamma, ring 112” och sedan slängde hon på luren.

Ringde själva räddningstjänsten

Samtidigt som Annica ringde 112 och i ren panik bara fick ur sig ”Min man håller på att dö och barnen är ensamma hemma!” försökte hon nå barnen via en annan telefon – men det tutade bara upptaget. Annica kunde heller inte lämna arbetet eftersom hon jobbar själv på natten och behövde därför få tag i en kollega som kunde täcka upp för henne.

När hon till sist kom hem var ambulans och brandkår redan på plats.

– Det visade sig att Hanna hade ringt 112 själv, sagt vad som hänt och givit dem vår adress, det var därför det var upptaget i telefonen. Sedan hade lilla Ella sprungit upp och mött brandkåren, som var först på plats, och visat dem var Henrik låg. Det är helt otroligt.

När räddningspersonalen kom dit var Henrik medvetslös och han kördes i ambulans till sjukhuset. Där konstaterades att han hade fått en hjärnblödning och två blodproppar i hjärnan. Trycket på hjärnan var så stort att han sövdes ned och lades i respirator.

– Läkarna på sjukhuset sa att om inte flickorna hade agerat som de hade gjort så hade inte Henrik överlevt. Då hade jag kommit hem halv tio på morgonen och hittat honom där.

”Jag är så stolt över dem”

På sjukhuset var dock hoppet nästan ute i alla fall. Under söndagen fick Annica ringa upp sina nära och kära och säga att han antagligen inte skulle överleva. Men Henrik överraskade läkarna ännu en gång. Han blev snabbt bättre och redan dagen därpå kunde dosen sömnmedel dras ned och respiratorn tas bort.

– De sa då att han kanske inte skulle vakna alls och att jag skulle lämna rummet. Men när jag kom tillbaka in halvsatt han i sängen och tittade på tv. Jag började grina direkt och kunde bara säga: ”Tittar du på tv?” och han svarade: ”Ja, vaddå då?”.

Det har nu gått en vecka, och Henrik är fortfarande kvar på sjukhuset. Men han blir långsamt bättre.

– Det är ett jäkla anamma i honom och det är nog mycket barnen som har räddat honom. Jag är så stolt över dem och säger varje dag till dem hur duktiga de är. Nu svarar de bara: ”Men mamma! Det har du sagt tusen gånger!”. Men det går inte att säga tillräckligt ofta och de ser ändå ganska stolta ut, säger Annica.