”Det som pågår angår oss alla”
Publicerad 2015-08-27
Åsa Passanisi om att inte längre kunna blunda
Polisen uppskattar att omkring 300 svenskar strider mot Islamiska staten, i Syrien och Irak.
Men siffran är bara en uppskattning eftersom terrorbekämparna - till skillnad från IS-krigarna - inte registreras, då de inte utgör något hot mot Sverige.
Så vad det är som gör att man självmant packar sin väska och reser till det som måste vara helvetet på jorden?
Varför vill man byta ut fred, frihet och trygga Sverige mot en livsfarlig tillvaro, som om man överlever, troligen innebär ett helt annat slags liv.
Ett slags "efter helvetet" liv.
Ett sådant liv som krigsutsatta i alla tider vittnat om.
Mardrömmar, post-traumatisk stress, ångest. Vidriga bilder som ständigt flimrar förbi, och som gör att kriget fortsätter, fast det kanske redan tagit slut.
Enligt terrorforskaren Hans Brun är det moral och ideologi som ligger bakom terrorbekämparnas beslut att ge sig av.
Det kan jag inte argumentera emot. Det kan jag förstå.
Och jag kan också förstå känslan av att vilja göra något. Majoriteten av oss slumrar ju bara framför tv-nyheterna och tänker "det där angår inte mig."
Men det är ju precis tvärtom.
Det som pågår angår oss alla.
Och det kryper allt närmare.
Men så länge vi inte måste ge oss in i strid stannar vi förstås hemma, och sköter vårt.
Kanske är det typiskt svenskt. Eller typiskt mänskligt. Eller typiskt fegt.
Rafael Kardari berättar att en IS-video som visar hur barn avrättas fick honom att nå sin gräns. Han kunde inte längre sluta sig till skaran framför tv-nyheterna. Han kunde inte längre blunda.
Jag förstår honom, förstås.
Men skulle jag själv kunna ge mig in i ett krig om jag hade möjlighet att avstå?
Nej.
Lika lite som jag själv skulle kunna tänka mig att göra det som Rafael gör, lika mycket kan jag förstå och respektera hans beslut.