Skräckens hus

Oisín Cantwell

DALARNA. Mamma dog. De tre sönerna placerades i vad som inte kan kallas för något annat än skräckens hus.

Fosterföräldrarna tros ha tvingat barnen hänga i krokar i timmar, låtit dem ligga i snön i bara kalsongerna och sedan bundit fast dem vid element.

I den sömniga lilla byn i hjärtat av Dalarna där fosterföräldrarna höll barnen fångade vill ingen i dag ställa upp med namn och bild och berätta vad de visste eller borde ha förstått.

Visst märkte de att barnen for illa, de tvingades gå hem från skolan en mil mitt i vintern i sommarskor, de såg ofta så ledsna ut, men det var ju myndigheternas ansvar att se till att de hade det bra.

Nedstoppad i en säck

Den äldste pojken hade inte fyllt sex då deras mamma dog och de fick flytta från Stockholm till sin nya familj.

I dag inleds den fem långa dagar långa rättegången mot det gifta paret som misstänks ha misshandlat och förnedrat barnen mellan mars 2004 och augusti 2007. Vice chefsåklagare Olle Sohlberg har åtalat den 49-åriga kvinnan och den 42-årige mannen för grov fridskränkning, ett brott som kan ge upp till sex års fängelse.

I förundersökningen berättar barnen själva om sitt helvete:

– Om vi gjort något dumt eller busat fick vi följa med upp på vinden. Där blev jag nedstoppad i en säck som hängdes upp på en krok, säger en av pojkarna.

”Fick hänga i timmar”

– Jag kunde hänga där i timmar. Jag fick inte mat eller vatten.

En annan bestraffning var att hänga dem i fötterna utanför fönstret på tredje våningen eller tvinga ut dem i snön i bara kalsongerna för att sedan binda fast dem vid ett element. Ibland tvingades de dricka något ”äckligt och starkt”, av allt att döma sprit.

En av pojkarna kissade på sig och fick efter det inte längre någon madrass att sova på.

– Han höll sig för sig själv i skolan. Det var uppenbart att något var fel. Vi fick aldrig följa med honom hem, säger en före detta elev.

En man i byn berättar att paret hyrde en hel del skräckfilmer.

– Kanske var det för att skrämma barnen? funderar han i dag.

På hösten 2007 flyttade barnen till en annan del av Sverige. När en av dem busat och fick lite skäll av sin nya fostermamma bröt han ihop och skrek ängsligt:

– Vad får jag för straff nu?

Bojor och snaror

Kvinnan frågade varför han trodde att han skulle bestraffas. Pojken började berätta. Snart pratade även syskonen.

Mannen och kvinnan är ostraffade och förnekar brott. Men de har haft svårt att förklara fynden av handbojor, snaror, hänglås på dörrar och fiberrester på de platser där barnen säger att de suttit bundna.

Ingen reagerade

Det är inte helt lätt att reda ut hur övergreppen kunde fortsätta i tre år utan att någon slog larm. Rektorn skyller på att hon inte var rektor då pojkarna gick i skolan och ber mig prata med deras lärare som ber mig prata med rektorn.

Den förre rektorn vill inte säga någonting och socialtjänstemannen som beslutade om barnens placering säger ”ring i morgon”. Om dessa myndighetspersoner orkat läsa den tjocka polisutredningen hade de kanske lärt sig något om hur beroende dessa föräldralösa barn varit av vuxna.

I förundersökningen finns ett brev som en av pojkarna skrivit till fosterföräldrarna sedan han flyttat:

”Varför vill du inte ha kontakt med mig mamma och pappa. Jag älskar er. Skriv ett brev tillbaka. Jag är ledsen varje dag.”