”Det blev fint och värdigt”

Staffan Lindberg

Candrahs mamma May-Len, 53, drog ut respiratorn: Det är ett varmt minne

helskärm

För snart tre veckor sedan såg hon Candrah somna in.

Sedan drog hon ur sin dotters respirator.

– Jag är glad. Det är ett varmt minne att ta med sig, säger May-Len Ekh, 53.

Hon är lika lugn nu som när Candrah dog på Danderyds sjukhus den 5 maj.

– Det känns fortfarande rätt. Candrah var färdig med livet. Hon kände så starkt att hon gjort sitt och tvekade aldrig. Då måste jag som mamma stötta henne.

Det var May-Len som drog ut slangen till respiratorn, efter att läkaren konstaterat att dottern var nedsövd. Hon tvekade aldrig och tyckte inte att det var särskilt svårt.

– Vi hade pratat om det innan, det var helt okej. Vi var så färdiga med allt.

Misslyckad operation

Hon såg sin dotter dö med ett leende.

– Det var rofyllt och hon var så lugn.

När Candrah var sex år försökte läkarna operera bort en tumör som satt i hennes nacke. I stället blev hon totalförlamad och beroende av respirator. Även mammans liv förändrades i ett slag.

– Jag brukar säga att jag bytte från dagväder till nattväder. Sedan var det bara att försöka hänga på, så gott jag kunde med den ork jag hade.

Efter operationen skulle Candrah skickas till långvården. Det satte May-Len stopp för. I stället fick hon se sin dotter växa upp på en intensivvårdsavdelning för barn på Sankt Görans sjukhus i Stockholm.

”Kanonjobb”

Hon känner tacksamhet mot alla som hjälpt Candrah – assistenter, barnsköterskor, sjuksköterskor och läkare – från Sankt Göran och fram till slutet på Danderyd.

– Det har självklart funnits en och annan genom åren som borde ha haft ett annat arbete. Men de allra flesta gjorde ett kanonjobb. Tack vare dem kunde Candrah leva ett bra liv.

Flera gånger genom åren har hon stått vid sin dotters sjuksäng, övertygad om att hon varit på väg att dö. En gång låg Candrah medvetslös i tre veckor för att sedan vakna och berätta att hon varit inne i en djup, skön tunnel.

En annan gång vaknade hon hastigt, stirrade upp på May-Len och läkaren frågade:

– Vad gör ni här?

”Hon var så nöjd”

Den här gången är hon borta för gott. May-Len vet inte om det ännu har hunnit sjunka in, på djupet.

Sedan Candrah dog har hon haft det praktiska att ta hand om: planera begravningen, röja lägenheten och lämna igen alla hjälpmedel.

– Det kommer nog att kännas tomt, när allt är klart.

Hon sörjer sin dotter, men gläds åt att hon fick det slut hon ville ha.

– Det blev så fint och värdigt. Hon var så nöjd. Det är ett varmt minne att ta med sig.