Kampen om makten förvärrar finanskrisen
Presidentkandidaterna slåss om att framstå som Wall Streets värsta fiende och skattebetalarnas bästa vän.
Ingen vill köpa räddningspaketet rakt av.
Kampen om makten kan förvärra finanskrisen.
Ingen räknar med att kongressen utan frågor ska punga ut 4 200 miljarder skattekronor för att rädda bankerna från sitt vårdslösa beteende.
Men i ett läge där det bara är sex veckor kvar till presidentvalet är kandidaterna och partierna lika måna om att dra fördelar ur krisen som att lösa den.
Båda sidor kritiserar
Finanskrisen har blivit ett slagträ i debatten. Den som kan leverera en knock-out har stor chans att få flytta in i Vita Huset.
McCain och Obama har i ett slag blivit kapitalismens starkaste kritiker.
Båda plockar fram storsläggan och kallar bankerna för ”giriga” och ”inkompetenta”. Samtidigt som de attackerar varandra för att ha noll koll och ingen plan.
Obama kräver att räddningspaketet ska innehålla garantier för att skattebetalarna ska få tillbaka sina pengar och att husägarna inte drivs från sina hem.
McCain vill definitivt inte låta finansminister Henry Paulson få fria händer att reda upp situationen utan kräver ”en bred övervakning”.
Ekonomin viktigast
Irakkriget är glömt. Matchen är tillbaka där den brukar. I ekonomin.
För Obama har krisen erbjudit en hjälpande hand att komma tillbaka på banan. Ekonomi anses inte vara någon av McCains starka sidor. Republikanen lider av att han för en dryg vecka sedan sa att USA:s ekonomi i grund och botten är sund. Nu har han gjort helt om och säger att USA:s finansiella system är i en av sina värsta kriser.
Världen ser på
Omvärlden är hjälplös gisslan och kan bara bevittna spelet.
Ska inte finanskrisen skörda fler offer runtom i världen måste kongressen ta räddningspaketet snabbt. Svenska experter jag talat med säger att politikerna har max en vecka på sig. Sedan är det risk att marknaden tappar tron på att det blir någon räddning och agerar därefter.
Samma budskap gav USA:s riksbankschef och finansminister när de i går förhördes av kongressen.
Räcker det för att världsekonomin ska slippa betala priset för en valseger?