Han har suttit inlåst – i 57 år

Uppdaterad 2016-02-23 | Publicerad 2008-03-23

Mördaren Sten Erik, 76, är för farlig för permission

har rymt flera gånger Sten Erik Eriksson, 76, har varit inlåst för tvångsvård i sammanlagt 57 år. Han har rymt flera gånger, senast 1998. När han återfanns den gången var han i närheten av barn.

VÄXJÖ. Sten Erik Eriksson våldtog och mördade en åttaårig pojke.

Det var 1967.

Sedan dess har han suttit inlåst.

76-åringen anses fortfarande så farlig att han inte ens får permissioner.

Aftonbladets reporter Anders Johansson besökte Sten Erik Eriksson på sjukhuset, efter flera telefonsamtal. Vid ett av samtalen undrar Sten Erik om reporterns lille son inte kan följa med när de ska träffas.

Sten Erik Eriksson är den person som suttit inlåst längst i Sverige.

Redan 1958 blev han intagen på vad som på den tiden kallades sinnessjukhus. Han hade då dömts för otukt med pojkar, olagligt sexuellt umgänge med underåriga.

Han skrevs ut på försök 1966.

Några månader senare, i påskveckan 1967, onsdagen 22 mars, inträffade ett pojkmord på Lidingö.

En åttaårig pojke försvann och hittades sedan våldtagen och strypt.

Sten Erik Eriksson greps efter drygt en vecka och erkände brottet.

”Engångsföreteelse”

Enligt domen från 1967 hade Sten Erik lockat med sig pojken till ett närbeläget förfallet hus. När pojken började skrika greps Sten Erik av panik och ströp honom.

I dag säger han själv:

– Det som hände var en engångsföreteelse. Det kommer aldrig att hända igen. Och det hade inte hänt förut heller. Jag var ju gammal då. Jag var 36–37 år.

Hur ofta tänker du på pojken?

– Nja, inte så mycket, för jag kan inte göra någonting åt det faktiskt. Det har ju gått så många år, så att bara tänka på vad jag har gjort och tänka på pojken, det kan man inte göra.

– Jag ångrade mig de första åtta–tio åren, men man kan inte bara tänka på mitt brott. Man måste få gå vidare, och släppas ut. Och visa att jag är människa och inte ett odjur.

Enligt läkarna uppvisar Sten Erik Eriksson symptom på en speciell sorts schizofrenisjukdom som var tydligast i ungdomen. Han uppfyller också kriterierna för pedofili.

Men olika behandlingar har prövats.

”Tidigare farmakologisk och även kirurgisk behandling har inte haft någon effekt och han visar än i dag symptom som tyder på att pedofilin kvarstår.”

Innan vi träffas på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö har jag flera samtal med Sten Erik.

Frågar om min son

Han vill höra om jag har familj och barn. Att jag har en son på sex år fastnar i hans medvetande.

Dagen efter jag berättat detta ringer han upp och frågar om sexåringen inte kan få följa med till sjukhuset då vi ska träffas.

Jag svarar att det nog blir svårt.

När vi sedan träffas veckan därpå är bland det första han undrar hur sexåringen mår.

Jag svarar ärligt att han har åkt på kräksjuka.

Det tycker Sten Erik låter obehagligt och så kan samtalet gå vidare.

Hans tankar kretsar annars ständigt kring den långa inlåsningstiden. Och att han anser att han inte fått några riktiga chanser att återanpassas till samhället. Att han inte får någon vård som syftar till ett liv ute i samhället.

Han vill berätta om sitt liv och sin situation. Och att han inte fått permission en enda gång på 23 år sedan han kom till rättspsykiatriska kliniken i Växjö.

Sten Eriks förklaring till intresset för småpojkar hittar han i uppväxten.

Han blev omhändertagen redan som liten då han bodde i Stockholm med sin mor.

– Jag var åtta år när jag intogs på Hammarbo skolhem i Tungelsta. Vi var 32 pojkar, inga flickor. Man fick vara där till 16 år. Jag var där i fem år. Och då hände det att man vart utsatt för sexuella grejor.

– När man var åtta–nio hade man ingenting att säga till om mot dem som var mellan 14 och 16 år. Som liten har man ingen makt, man kan inte försvara sig.

Sten Erik säger att det aldrig var någon vuxen som märkte något, eller ville märka.

– Dörrarna till sovsalarna var ju stängda. De hade en nattvakt. Men hon satt där bara och stickade strumpor och läste tidningar.

Skulle tvångssteriliseras

Vid 13 års ålder kom han hem till sin mamma, men redan efter ett år skrevs han in på sjukhus i Ulleråker och skrevs ut vid 17. Där hölls pojkarna också för sig.

– Så jag har bara varit ihop med det manliga könet, med pojkar. Mitt intresse ligger ju i det, när jag var 15–16 år var jag mycket intresserad av pojkar.

Efter två förskingringar på två olika arbetsplatser togs han in på sinnessjukhuset Salberga i Sala.

När han varit 21 år bestämde läkarna att han skulle tvångssteriliseras. För några år sedan var han en av flera som fick skadestånd av staten på grund av ingreppet.

– Jag fick 175 000. Jag köpte kläder, klockor och gav en del till morsan. Jag hjälpte henne med hyran och så.

Efter åtta år, i januari 1957, skrevs Sten Erik ut. Han var då 26 år.

Året därpå dömdes han igen. Nu för otukt med minderåriga pojkar och misshandel.

Han kom tillbaka till Salberga sjukhus.

På hösten 1966 skrevs han ut på försök och skulle bo på ett hem som sköttes av Frälsningsarmén.

Hade nära 160 permissioner

Året därpå dömdes han för våldtäkten och mordet på den åttaårige pojken vilket fick dörren att slå igen rejält.

Men han var på gång att slussas ut. När han var på Karsudden, där han satt åren 1975–1985, hade han uppåt 160 permissioner helt på egen hand.

Den som dömts till rättspsykiatrisk vård kan i princip vara inlåst hur länge som helst.

Men varje halvår ska det prövas om vårdbehovet kvarstår.

Då gör ansvarige läkaren på respektive klinik en anmälan till länsrätten, och uttalar sin uppfattning om tvångsvården ska fortsätta eller ej. Även åklagaren och ytterligare en läkare får yttra sig.

Sedan bestämmer länsrätten om inlåsningen ska fortsätta.

Sten Erik Eriksson säger att han halvårsprövats 42 gånger av länsrätten i Kronobergs län.

Det är inte heller så svårt att minnas vad domsluten har blivit. Varje gång har läkarna anfört att det ”föreligger mycket hög risk för återfall i allvarlig brottslighet i händelse av utskrivning”.

Åklagaren och en specialistläkare har instämt.

Beslutet har därmed alltid varit detsamma under de senaste 22 åren. ”Det saknas förutsättningar att låta vården upphöra.”

Enligt Aftonbladets uppgifter är vården av Sten Erik i princip obefintlig.

– Det handlar enbart om förvaring, säger en person på kliniken.

Försök har gjorts med kemisk kastrering men biverkningarna var så kraftiga att de avbröts.

I dag får Sten Erik Eriksson inga mediciner alls.

Hans egen terapi är stryktipset. Ibland händer det att det blir storvinster.

För inte så länge sedan vann han och en medpatient 72 000.

När jag ringer en dag är han fullt upptagen med tipset och förklarar:

– Jag har ett 243-raderssystem. Där ska man ha fyra säkra och då kan det bli både tolv och 13.

– Jag tar tre stycken 243-raders, då får jag en matematisk helgardering, då har jag bara tre säkra att ta ut. Det kostar 729 kronor, det är mycket bra.

Pantar burkar

Någon gång ibland får han gå ut på promenad och stadsgång som det kallas. Då åker han ut med två ur personalen och dricker varm choklad någonstans. Eller går och klipper sig, eller pantar burkar.

Sten Erik Eriksson har lämnat en fullmakt till Aftonbladet att ta del av alla hans journaler. Trots att han varit tvångsintagen hela sitt vuxna liv har han aldrig blivit omyndigförklarad.

Vad säger du om läkarnas och länsrättens bedömning att det finns stor risk för återfall?

– Det är fel, absolut fel, till 100 procent.

Han medger att han visserligen fortfarande är intresserad av pojkar.

– Men jag har inte det intresset att jag vill skada någon nu.

– Och inte förut heller. När brottet hände 1967, jag ångrade mig så jag grät i famnen på en polisman på polishuset på Lidingö. Det var ingenting jag hade planerat.

– Jag ångrade mig så förbaskat, förstår du.

Sten Erik Eriksson har rymt vid flera tillfällen. Senast 1998 då han sprang ifrån två vårdare när de var i Stockholm.

En och en halv månad senare greps han i Östersund. Han befann sig då i närheten av några barn.

Drömmer om eget boende

Sten Erik Eriksson säger sig vara helt frisk.

Fysiskt stämmer det, han är enligt ett utlåtande ”vid god kroppslig hälsa för åldern”.

Men i övrigt hävdar läkarna att han saknar sjukdomsinsikt.

I en av anteckningarna framgår:

”Det går allt sämre att nå fram till patientens ”förnuft” och logiska tänkande. Patienten skapar en allt overkligare ”magisk” värld där allt som oftast sanning rörs ihop med hans egna fantasivärld.”

I en anteckning noteras:

”Trots sin höga ålder har ju patienten en stark frihetslängtan och det är ju förståeligt eftersom han största delen av sitt 76-åriga liv suttit inlåst.”

När vi talas vid berättar han om sin dröm:

– Jag skulle kunna klara en pensionärslägenhet faktiskt, med lite hjälp.

– Och Stockholm släpper jag inte.

Fotnot: Anhöriga till pojken som Sten Erik Eriksson mördade avböjer att berätta om sin situation. Händelsen 1967 förändrade familjen på ett så genomgripande sätt att det är mycket svårt att tala om det än i dag.

Det går inte att bota

Nästan alla som döms till vård skrivs ut så småningom.

Men ett litet fåtal kommer aldrig ut.

Sex personer i Sverige har suttit inlåsta inom rättspsykiatrin i mer än 30 år. Ytterligare tre har suttit i mer än 40 år, enligt Socialstyrelsens senaste inventering från 2005.

Två av de nio är dömda för mord. De övriga är dömda för våldtäkt eller misshandel och olaga hot.

Henrik Belfrage är professor vid Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Han har bland annat jämfört vårdtider med tiderna som avtjänas i fängelse för olika brott.

– Då var det minst tre gånger så långa frihetsförluster inom rättspsykiatrin, säger Henrik Belfrage.

För stor risk

Han tror samtidigt att det finns människor som är så farliga att de aldrig kan vara ute i samhället.

– Ja, man kan ju aldrig säga att den här personen verkligen kommer att begå ett brott. Men med tanke på vad han har i bagaget och de riskfaktorer som man bedömer, så är risken för stor helt enkelt, inte acceptabel.

En person som suttit så länge som Sten Erik Eriksson, får han sitta resten av sitt liv?

– Det är ju inte lätt att med den diagnosen och den historien förmå länsrätten att skriva ut honom, säger Henrik Belfrage.

– Pedofili går aldrig att behandla, vi kan aldrig byta läggning på personen. Däremot kan man ju genom behandling åtminstone förmå personen att inte begå pedofila brott.

Finns det människor som är så farliga att de måste vara inspärrade hela livet?

Ja, säger experter.

Tre personer i Sverige har suttit inlåsta i mer än 40 år för rättspsykiatrisk vård.

En av dem är Sten Erik Eriksson. För 41 år sedan våldtog och ströp han en åttaårig pojke.

Nu vill han släppas ut.

Aftonbladets Anders Johansson har träffat honom på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö där han bor sedan 23 år.