Levde med Ku Klux Klan i en vecka

Svante Lidén

”Vi fick skriftligen intyga att vi inte var svarta eller judar”

helskärm

Brinnande kors, spädbarn i Ku Klux Klan-dräkter.

Rashat och blåbärspannkakor.

Aftonbladet har levt med Klanen – världens mest ökända hatsekt.

Amerikanska Södern kan egentligen inte beskrivas. Den måste upplevas på plats. Som Carina Bergfeldt och Stefan Mattsson gjorde när de levde med Ku Klux Klan, den kanske värsta hatsekt som finns.

Deras reportage från Klanland är unikt. Inte bara för att de har levt med Klanen. Utan för att de också – verkligen – tar med dig på resan. En resa som du kommer att uppleva inpå bara skinnet. Och aldrig glömma.

Det är en sak att komma på tillfälligt besök, en helt annan att verkligen umgås med sådana här människor. Jag har själv känt mig allvarligt skitnödig vid några tillfällen i Södern. Kände du och Stefan er rädda nån gång? Hotade?

– Klump i magen och nervös var två ledord som följde med oss på resan. Å ena sidan är de hur trevliga som helst och bjuder på blåbärspannkakor. Å andra sidan är de här trevliga människorna beredda att starta ett raskrig om de ”måste.” Det var en ganska schizofren känsla som stannade kvar ett bra tag efter att vi kommit hem.

Var det svårt att komma i kontakt med KKK?

– De är ju misstänksamma mot vår sort för att uttrycka det milt. Men samtidigt vill de ju synas. Det tog ungefär ett halvår att få allt ordnat. Många telefonsamtal och mejl – och skriftligt intyg på att varken jag eller Stefan var svarta eller judar.

helskärm

Den här kategorin brukar inte vara förtjusta i media. Var de misstänksamma, hade ni problem med att intervjua och fotografera?

–Ja, till en början fick vi en barnvakt, 16-årige Andrew som skulle följa oss som en vakthund och hålla koll på oss. Men efter ett tag började de att slappna av och vi fick större förtroende. Sen fick vi röra oss fritt. Vid ett par tillfällen fotograferade vi människor som hade yrken som gjorde att de inte ville stå för att de var medlemmar. Då fick vi lova att inte publicera bilderna.

Här kan man verkligen tala om ”vi och dom”. Men ni kunde ju förvisso prata med dem, ni verkade ju koma bra överens till och med.  Spelade ni med, trodde de att ni hade samma åsikter som dem eller hur gjorde ni?

– Vi spelade aldrig med, det skulle bli jättekonstigt. Men det jag tror att de uppskattade var att vi lyssnade. Men vi gick sällan in i några diskussioner. Vi var där för att lyssna inte för att omvända dem.

Hur känns det att möta människor som till det yttre kunde vara våra trevliga grannar och släktingar hemma i Sverige men där ändå en avgrund skiljer oss åt?

– Tyvärr, med tanke på hur samhällsklimatet ser ut, så delas just de här åsikterna av många av just de som du nämner. Extremhögern växer även här – skillnaden är att de inte klär ut sig i vita kåpor.

helskärm

Jag har själv rest en del i Södern och träffat liknande människor, vi snackar absoluta rasister. Jag har ofta kommit bra överens med dem. Tills jag började antyda en annan åsikt. Då kopplades den där läskiga mördarblicken på som jag aldrig sett någon annanstans. Var det likadant för er?

– Förstår precis vad du menar med en läskig mördarblick. Jag satt väldigt nära Breivik under den tio veckor långa rättegången. Jag har suttit med dömda mördare på death row och jag kan känna igen den blicken hos vissa i KKK. När det finns något dimmigt i blicken – när de är här men inte närvarande. När tankarna dansar iväg till en våldsam plats jag inte vill vara en del av.

I boken ”The South Was Right!” hävdar författarna James Ronald och Walter Donald Kennedy bland annat att slaveriet egentligen var en välsignelse för de svarta i USA. Träffade ni några med samma uppfattning?

– Nej, snarare folk som skrev om historien. Vi fick ju ofta höra att de första slavägarna var de svarta själva. De pratade mycket om att historieböckerna överdriver. Det fanns inte så många slavar, det lynchades inte så många som det sägs och annat den stilen.

Gud, familj, hög moral, stenåldersrasism och lynchningsromantik. Hur får de ihop det egentligen?

– De här människorna lever ju i ett alternativt universum. De pratar om ett USA med robotliknande Stepfordfruar, mannen ska jaga, frugan ska sylta, man ska ha många vita barn, hälsa på flaggan i skolan. De längtar tillbaka till ett 50-tal som aldrig har funnits – men som ändå är högst verkligt i deras huvuden.

Hur kändes det att se spädbarn med sparkdräkt från KKK?

– Sorgligt. Barnen får ingen egen chans att välja. Deras liv väljs åt dem. Jag tyckte väldigt mycket om den här 16-åringen Andrew och tänkte att ”om du bara följer med mig hem två veckor så kommer din världsbild att ändras”.

Du har rest i många livsfarliga krigsområden. I jämförelse med det, hur var det att åka till Södern?

– När du befinner dig i akuta livsfarliga situationer så berättar din kropp det för dig. Du är konstant på helspänn. När du är med människor som är så här oberäkneliga så har du en ständig obehagskänsla i magen. Som på ett sätt är läskigare. Man vet aldrig vad som väntar om man säger eller gör något som är ”fel”. Och man vet aldrig vad som är fel.

Vad tyckte KKK om utvecklingen i Europa och Sverige – om de nu ens visste vad Sverige är för något?

– De tycker att hela Europa luras av flyktingkrisen och använder bilden av den döde fyraåringen Alan Kurdi som ett exempel. De tycker att Europas framtid är svart – i dubbel bemärkelse.

Rasister och främlingsfientliga gör sig allt bredare även här. Kan ett liknande hat växa fram i Sverige?

– Absolut, det tycker jag att det redan har gjort, titta bara på hur galna vi blivit de senaste veckorna.

Klanen hatar svarta, judar, katoliker, muslimer, homosexuella, mexikanare, hedningar, kommunister, vapenmotståndare och jag vet inte vad. Finns det några som de inte hatar?

– Ja. Vita, blonda och blåögda som tänker som de själva. De hävdar själva att de inte hatar några utan bara att de älskar den vita rasen. Men det känns som en historieomskrivning.

Kunde ni prata om någonting annat än hur rasblandningen hotar den västerländska civilisationen?

– Ibland när det blev för mycket började vi prata om allemansrätten och svensk pappaledighet. De var avundsjuka på pappaledigheten, fast de tyckte att den var lite galen. Allemansrätten hade de svårt att förstå. De tycker att vi är lite konstiga socialistsvin hela högen.

Nästa resa, vart går den?

– Vår gemensamma chef skulle strypa mig om jag avslöjade det. Men det blir mindre våld och elände den här gången – och inga brinnande kors. Det ska bli ganska skönt.