Tony Blair sågar efterträdaren Brown
Tog till spriten för att stå ut med pressen från Gordon
Glöm allt du hört om hur osams Tony Blair och Gordon Brown var.
Det var mycket värre än så.
I sina memoarer sågar Blair skoningslöst Brown. "Drev en till vansinne" och "noll emotionell intelligens" är två omdömen.
När ett lands ledare skriver memoarer brukar språket vara städat och konflikterna nedtonade. Personangrepp inskränker sig oftast till de politiska motståndarna.
Tony Blair vänder upp och ner på detta när han i sin bok "Resan" helt osminkat och från hjärtat beskriver sin relation till efterträdaren. Under de tre åren sedan Brown tog över har Blair inte sagt ett ljud om sin efterträdare för att inte kunna anklagas för att skada partiet. I boken brister fördämningarna.
Han beskriver hur "enerverande" och "tröttsam" Brown var när han hela tiden tjatade på Blair med frågan "när ska du sluta som premiärminister?".
Bland annat den konstanta pressen från Brown låg bakom att Blair började ta till flaskan på kvällarna för att kunna koppla av.
Halv flaska vin
– Det kunde bli en rejäl whisky eller en gin tonic före maten och ofta en halv flaska vin före sängdags, skriver Blair. Jag tyckte jag hade kontroll men började inse att alkoholen var ett problem.
Han beskriver hur han från början visste att Brown som premiärminister "aldrig skulle funka".
– I efterhand är det lätt att se att jag borde ha stoppat honom, skriver Blair. Men jag tyckte det var bättre att ha honom innanför tältet där jag hade honom under kontroll. Hade jag gett honom sparken hade det skapat kaos i partiet.
Browns fel
Labours senaste katastrofval när man förlorade makten är helt och hållet Browns fel, anser Blair.
– Hade han inte övergivit New Labour-idéerna kunde vi ha vunnit valet.
Underförstått; hade Blair suttit kvar så hade labour suttit kvar vid makten.
Till saken hör att det ända sedan mitten av 90-talet pågått en personlig vendetta mellan Brown och Blair. Brown blev förbannad när Blair utmanövrerade honom som ny labourledare efter John Smiths plötsliga död 1994. De två gjorde då en klassisk uppgörelse. Blair lovade att efter en tid i 10 Downing Street avgå och lämna över stafettpinnen till Brown.
Kalkylerande
Men Tony hängde sig kvar vid makten och Brown blev alltmer frustrerad. Deras bråk på jobbet läckte ut i media men utåt försökte Blair alltid ge bilden av ett bra och harmonsikt samarbete. Ändå till nu.
De två kompletterande varandra på ett bra sätt men var helt olika som både politiker och människor. Blair skriver om Brown.
– Politiskt kalkylerande, ja. Politiska känslor, nej. Analytisk intelligens, absolut. Emotionell intelligens, noll".
Det mest positiva han har att säga om Brown är att han hade stor respekt för honom och att han kunde vara tidvis brilliant och en källa till styrka.
Avslöjande
Konkurrens i maktens absoluta topp inom det egna partiet är inget nytt. Minns bråken mellan Göran Persson och Margot Wallström eller mellan Per Nuder och Mona Sahlin.
Det ovanliga är att interiörerna blir så synliga som i Tony Blairs bok.
"Resan" ger också en avslöjande bild av hur besatt Blair är av media och mediebilden av sig själv.
Inför utfrågningarna i den särskilda Irakutredningen var förväntningarna mycket stora på att Blair skulle be om ursäkt för att han mot folkvilja tvingade landet med i Irakkriget. Men Blair vägrade. Han fortsatte hävda att beslutet var korrekt.
– Jag visste att om jag sa orden I´m sorry så skulle rubrikerna nästa dag lyda "Blair ber om ursäkt för Irakkriget".
Den triumfen ville han inte ge sina belackare.