Läsarna: Så minns vi Estonia

Läsarna delar med sig av sina minnen av katastrofen

För 20 år sedan nåddes Sverige av nyheten om att Estonia hade sjunkit till Östersjöns botten – och många minns fortfarande olyckan som om den inträffade i går.

En av dem är Boråsbon Markus Luiga, som var 16 år när färjan förliste. Han minns lektionen med klassen i skolan morgonen efter olyckan.

– Även om vi inte var inblandade blev det som att alla kom samman. Det var som en nationalsorg, säger han.

De som minns Estonias förlisning den 28 september 1994 är många.

I samband med Aftonbladets stora nyhetsreportage om Estonia-katastrofen, "Mayday, Mayday", 20 år efter olyckan, delar Aftonbladets läsare med sig av sina egna minnen av vad de gjorde och var de befann sig när de fick veta vad som hade hänt.

"En nationalsorg"

Markus Luiga, i dag 36 år gammal, från Borås är en av de som minns den ödesdigra dagen. Han var 16 år gammal och gick i gymnasiet när olyckan inträffade. Morgonen efter förlisningen skulle han ha dubbeltimme i samhällskunskap.

– Hela lektionen gick åt till att prata om olyckan. Vi satt i två timmar och pratade. Vi visste inte mycket då, men vi visste i alla fall att ingen i klassen hade någon i sin närmaste krets som hade varit med, säger han.

Exakt vad Markus Luiga och resten av klassen pratade om kommer han inte ihåg, men han minns att det inte var som en vanlig lektion.

– Min lärare satte sig på skrivbordet med fötterna i luften. Vi var som ett gäng kompisar som satt och pratade. Det var familjärt. Även om vi inte var inblandade blev det som att alla kom samman. Det var som en nationalsorg.

Markus Luiga säger att han aldrig kommer att glömma känslan i klassrummet.

– Det var som gruppterapi. Det kändes som att alla delade med sig av sina innersta tankar.

"Min första reaktion var att kräkas"

En person som kallar sig Malin har också delat med sig av sina minnen av Estonias förlisning till Aftonbladet.

Malin skriver att hon vaknade av att hennes pappa ringde tidigt på morgonen.

"Han berättade att en båt med min mormor och morfar hade förlist. Min första reaktion var att kräkas", skriver Malin, och tillägger att hon 20 år senare minns dagen som i går.

Signaturen "J" minns också olyckan väl. Hon eller han hade hämtat sin farmor morgonen efter olyckan och farmodern sa då att hennes enda son, "J":s pappa, inte hade klarat sig.

"Jag ville inte tro henne men tyvärr så hade hon rätt. Pappa försvann tillsammans med 12 arbetskamrater", skriver "J".

"Det var chockerande"

En annan person som minns katastrofen är Sanna Lejon från Norrtälje. Hon var 17 år och satt på nattbuss 625 mot Norrtälje tillsammans med sin då nyblivna pojkvän, som i dag är hennes man.

– Jag minns den natten klart. Vi lyssnade på nyheterna i bussens radio, där de sa att en färja hade skickat nödrop, men det lät inte alls som att det var någon fara eller som att båten var på väg att sjunka, berättar hon för Aftonbladet.

Morgonen därpå tittade Sanna Lejon och hennes pojkvän på tv-nyheterna och fick veta vad som hade hänt.

– Vi var i chock. Man förstod inte, och kan fortfarande inte förstå, hur en så stor båt kan sjunka. Ingen förstod först att det var som det var och att färjan sjönk så fort som den gjorde. Det var chockerande, säger hon.