Kyssen på Majdantorget

KIEV. Ukraina är många saker. 

Fruktansvärda öden, döda kroppar, misstänkta krigsbrott och överlevare som kanske aldrig får ett normalt liv igen.

Men det är också kyssar på Majdantorget en gråmulen tisdag.

Följ ämnen
Ukraina

Vi är ett trött och slitet team, jag och fotograf Jerker Ivarsson, som ankommer Kiev med ett försenat och fullproppat nattåg från Polen.

Men det är första gången jag är i huvudstaden, och Jerker vill gärna visa mig Majdan, självständighetstorget, där han var på plats när protesterna kallade Euromaidan utspelade sig 2013 och 2014, och förre presidenten Viktor Janukovytj avsattes och tvingades fly i helikopter.

Vi promenerar ner i duggregnet. 

Få människor är ute i huvudstaden. 

Jerker berättar hur han var här i mitten av februari i år med vår kollega Staffan Lindberg, när det var oroligt men ännu inte krig, och tog en morgonpromenad till Majdan: ”Jag minns att jag tänkte: här kommer det aldrig bli krig”.

Några dagar senare ändrades allt.

Nu är Kiev närmast en spökstad. Butiker är stängda, utegångsförbudet träder in klockan 22 och staden blir då kusligt tyst. 

Men på tisdagen på Majdantorget har klockan inte hunnit bli särskilt sen ännu. Vinden blåser. Stridsvagnshindren står uppradade.

Vi fotar lite lojt med mobilkamerorna. 

Tills vi ser Viktor och Valeria.

”Det där är en fin bild”, viskar vi, för att inte störa de tu.

Som om det går.

Viktor, militärklädd, har lagt ifrån sig sin AK 45 kalasjnikov. Valeria sitter på den lilla bron utmed torget. De har bara ögon för varandra. 

Ska vi verkligen störa dem?

Vi frågar försiktigt. Jo, det är okej att fota. Kan vi skicka bilden sen?

Det slår oss först efter att vi sagt hejdå. 

Varför frågade vi inte mer? Vi känner oss som idioter. Två trötta journalister, utsända för att bevaka Europas just nu största nyhetshändelse, ett brinnande krig. Och vi missar en kärlekssaga som sker mitt framför ögonen på oss.

Vi åker till Butja, besöker det överfulla bårhuset och deltar på en smärtsam begravning, ser utbrända ryska stridsvagnar i Dmytrivka, blir bjudna på kaffe i totalraserade hem i en liten by som heter Lypivka, ser hus jämnade med marken i Borodjanka och går på den numera kända bron i Irpin där människor sökt sin tillflykt.

Men vi kan inte släppa paret.

Vi söker kontakt med Valeria. Skickar bilden. Hon tycker den är fin. Men hon svarar inte så mycket mer.

Det är inte så konstigt. När hon väl får några minuter över berättar hon att hon jobbar på en intensivvårdsavdelning för barn på ett sjukhus i Kiev. Hon har fullt upp. Hinner inte ses. Men hon hinner svara kort på sms:

Valeria bor i Kiev, Viktor är från Vinnytsiaregionen. Båda är 21 år. Hon är utöver yrket också volontär och Viktor tillhör nationalgardet. De träffades i Kiev under krigets 21:a dag, faktiskt i närheten av Majdantorget, och kärlek uppstod. Viktor är nu stationerad i Kiev och de träffas under hans tiominuters-pauser när det går. Annars håller de kontakt över telefon.

Inte konstigt att de prioriterar bort att träffa oss.

Precis som så många vi möter i Ukraina är de vänliga, trots att de är upptagna. 

De lever vidare, arbetar, finner kärleken, trots att det är krig. 

Och de struntar i vind, duggregn och gråmulna tisdagar. 

Kyssar har man alltid tid för. 

Aftonbladets team i Ukraina: Fotograf Jerker Ivarsson och reporter Nivette Dawod.

Uppdaterad 2022-05-02 | Publicerad 2022-05-01

LÄS VIDARE

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Stefan Sköld, Alex Rodriguez, Annika Panas
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET