Afrikanska stater ger Gaddafi hjälpande hand
Nato gick över gränsen men för en god sak
I många år mutade Moammar Gaddafi sig till vänskap med afrikanska ledare.
Nu får han återbetalning ”postumt”.
Afrikanska länder i säkerhetsrådet vägrar ge den störtade regimens pengar till den nya rebellregeringen.
I dag håller Gaddafikramarna, Afrikanska Unionens presidenter, ett extra toppmöte i Addis Abeba. Där ska de bland annat diskutera hur man ska ställa sig till Gaddafiregimens frusna tillgångar på dryga 700 miljarder kronor.
De nya makthavarna är i skriande behov av pengarna för att starta återuppbyggnaden av landet. Första prioritet efter medicin, mat och andra förnödenheter är att få igång oljeproduktionen. Oljan är Libyens överlägset största inkomstkälla. Utan den blir landet helt beroende av bistånd.
Enligt Nationella övergångsrådet, NTC, är över 700 oljekällor i behov av reparation.De två totalförstörda oljeraffinaderierna i Brega och Ras Lanuf måste byggas upp från grunden. Får regimen inga pengar så blir det heller inga oljeinkomster.
Flygförbudszon
Ju längre tid det tar innan normalt välstånd återvänder desto större är risken att de Gaddafitrogna som finns kvar ska lyckas dra igång en beväpnad motståndsrörelse.
Eftersom tillgångarna frusits efter beslut i FN:s säkerhetsråd måste alla 15 länder i rådet vara ense om att släppa pengarna till Nationella övergångsrådet, NTC. Något Sydafrika hittills vägrat gå med på.
Sydafrikas president Jacob Zuma är sur för att han tycker att Nato gått mycket längre i Libyen än FN:s resolution om en flygförbudszon gav klartecken till.
Han är också stött över att Nato aldrig tog hans fredsförhandlingar med Gaddafi på allvar. Zuma reste till Tripoli flera gånger före och under kriget och la fram en fredsplan som direkt godtogs av Gaddafi men inte av Nato eftersom den innebar att Gaddafi fortfarande skulle ha en roll i libysk politik. En plan som enligt Zuma sparat mycket blodspillan.
Mirakulös
Problemet för Zuma är att det luktar rätt mycket ryggkliande om hans omsorg om Gaddafi. Den libyske diktatorn satte i system att ösa oljepengar över afrikanska diktatorer i sin strävan att få ställningen som ”Afrikas konung”. På så vis byggde han vänskapsband med många dubiösa ledare. Men han gav också pengar till ANC när de slogs mot apartheidregimen i Sydafrika.
Lojaliteten verkar hålla i sig trots att Gaddafi störtats. Kanske tror de afrikanska ledarna att han ska lyckas göra en mirakulös comeback via hemstaden Sirte eller något annat av de få fästen som Gaddafis styrkor fortfarande håller.
Bara ett fåtal afrikanska länder har erkänt NTC som Libyens legitima regim. Dessa har av Sydafrika anklagats för att ”gå händelserna i förväg”.
Maskningsaktion
Sydafrikas maskningsaktion slår hårt mot det krigsdrabbade libyska folket och riskerar att spela Gaddafi i händerna.
Samtidigt står det klart att Nato tänjt mycket mer på FN-resolutionen än ett antal av de mer ovilliga länderna i säkerhetsrådet tänkt sig. Nato har i praktiken deltagit på rebellernas sida i krigföringen. Ju längre konflikten pågått desto närmare har samarbetet mellan NTC och Nato blivit. Slutoffensiven mot Tripoli verkar ha varit en samordnad aktion som planerats av de båda under lång tid. Nu sägs till och med utländska specialförband hjälpa till i jakten på den försvunne diktatorn och hans söner.
Man kan tycka att det är ok att gå över gränsen om det är för en god sak som att störta en envåldshärskare som terroriserat sitt folk i fyra decennier. Ändå är det olyckligt om uttrycket ”skydda civilbefolkningen” används för regelrätt krigföring. Nästa gång är kanske inte enigheten lika stor om att det är en god sak. Det blir också svårare att i framtiden få säkerhetsrådet att agera kraftfullt i konflikter som Libyen.