Elin stal sitt barn två gånger
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-24
Den 4 juni innehöll Aftonbladet en notis om att en tiomånadersbaby rövats bort från ett familjehem utanför Eskilstuna. Jag lade inte märke till den, och visste heller ingenting den 29 juni när de efterlysta barnarövarna av en slump greps i Lindesberg i en röd Peugeot.
De hade fått motorstopp. Mormor Monica hade glömt att tanka. Bredvid henne satt Elin, och i baksätet babyflickan som genast fördes till ett jourhem och därefter till ett familjehem på hemlig adress 50 mil bort.
Fyra månader senare träffar jag Elin, som nu är 18 år och åtalad för brottet egenmäktighet med barn. Sitt eget barn.
Det här är Elins historia.
■Misstankarna
Den 11 juli 2008 föder 17-åriga Elin på tre timmar och utan smärtlindring ett välskapt flickebarn, 2,7 kilo, på Huddinge sjukhus.
Pappan är med vid förlossningen och Elin är lycklig.
Men personalen på stödboendet Bryggan i Stockholm, där Elin bott i sex månader, är redan orolig för hur det ska gå med tanke på Elins tidigare problem.
Elin behöver hjälp, tycker de.
Det tycker inte Elin. Efter sju veckor som nybliven mamma vill hon flytta. En stödperson räcker, tycker hon.
Vid samma tid säger personalen sig göra iakttagelser av hur Elin håller sin dotter medan hon matar med nappflaska.
■Iakttagelserna
Elin säger att det är underbart att vara mammaledig. Förutom morgnarna, då försöker hon få babyn att somna om. Hon har ofta TV4 påslagen som sällskap. Det verkar som om en av de kvinnliga assistenterna retar sig på det. Samma kvinna tycker inte att Elin ska värma välling i mikron.
Elin träffar personalen två, tre gånger i veckan, omkring 20 minuter. Hon vet inte vad de säger om baby D. Att flickan verkar sova mycket. Barnet ler mot främlingar. Och varför skriker hon bara någon enstaka gång?
Lider babyn av depression?
Det utreds inte. Men psykologen (som enligt Elin träffat barnet två, tre gånger) är i november redo för en analys: ”Jag har också sett en oroande tendens hos barnet, som redan nu verkar ha anpassat sig efter en miljö som inte stimulerar eller tillvaratar hennes behov”.
■Mekaniska mamman
Ännu påstår ingen att baby D är akut vanvårdad, tvärtom. Men de gör några iakttagelser av Elin:
Lämnade babyn hemma och gick till tvättstugan.
Gav babyn välling avsedd för barn från sex månader och tränade henne att sitta stödd av kuddar.
Satte på barnfilmen ”Pocahontas”.
Lät granne passa barnet när hon skulle handla.
Matade barnet under tystnad och utan ögonkontakt.
Höll upp flickan vänd utåt.
Sov till klockan tolv på dagen.
Personalen pratar också med sköterskan på BVC. Där får de stöd. För sköterskan vet redan allt om den unga mamman.
■Bilden av Elin
–?Jag skäms över det som står här, säger Elin när hon ger mig akten från 2006, då hon 15 år gammal vände på dygnet och slutade att gå i skolan.
Nyligen bytte hon förnamn. Elin vill inte vara Elin.
Hon växer upp i radhus i Nynäshamn och har tre äldre halvsyskon. Föräldrarna skiljs när hon är liten. Elin är livlig, har svårt med relationer och skolarbetet, och Bup kopplas in. Mamma Monica jobbar natt som undersköterska och får svårt att orka med.
När Elin ska börja nian har familjen det besvärligt. Monica har träffat en man, det finns fler tonåringar i huset. Elin skolkar och bråkar. De prövar att låta Elin bo i en egen lägenhet, där även Monica ska bo mestadels.
Men konflikterna blir värre, Elin slutar helt att gå i skolan, för oväsen hemma och blir vräkt.
Då omhändertas Elin enligt LVU. Inte för att hon knarkat, begått brott eller skadat sig själv, utan för att ingen kan få henne att gå till skolan och bete sig som folk. För sitt ”socialt nedbrytande beteende”, som det heter, förs Elin till Långanässkolan i Eksjö där hon stannar ett år.
Slutomdömet från skolan är att Elin som 16-åring saknar diagnos, men har känslomässiga svårigheter och behöver stöd. Specialisten i barn- och ungdomspsykiatri Per-Olof Björck trycker särskilt på att Elin kraftigt motsätter sig tvång. Han ser det som hennes specifika problem.
Det tycker även sjuksköterskan på BVC – som utan Elins vetskap läst hela akten.
■Ingripandet
”Elin försöker men det räcker inte”, säger samma sköterska till personalen på Bryggan. De har ett möte. Någon har sett att barnet sökte ögonkontakt med Elin, som inte tittade tillbaka.
De pratar med socialtjänsten i Nynäshamn och alla tycker likadant. Nu måste Elin ta emot hjälp! Den 11 december åker utredarna från Nynäshamn till Elin med ett krav: Elin måste flytta till ett familjehem i Vaxholm, där fem andra tonåringar bor.
Men Elin är inte längre under LVU. Hon vill kunna välja själv. Hon säger nej.
På eftermiddagen samma dag står nio personer vid Elins dörr. Fem av dem är poliser. Fyra personer står i köket, rådvilla.
Baby D är inte där. För Elin har hunnit ringa till pojkvännen, som har hämtat barnet.
■Polishämtningen
Fyra dagar senare åker socialtjänsten i Nynäshamn med poliser hem till mormor Monica som bor i Lindesberg. De vet att babyn finns där. Poliserna trampar runt i snön utanför och lyser med ficklampor in genom fönstren.
Baby D sover i vagnen, spjälsängen har de inte hunnit få upp. Elin gråter och ber att få följa med.
Från den dagen ändrar Elin inställning. Nu ber hon enträget om att placeras på ett utredningshem där hon kan granskas som mamma. Hon ska komma att upprepa det till socialnämnden, tjänstemännen, till poliserna som jagar henne och domstolarna som hör henne.
■Konflikten
”Ni är ju utvecklingsstörda”, har Elin skrikit till socialtjänstens utredare. Kanske värre saker också? Elin är viljestark och temperamentsfull.
Det finns – som jag uppfattar det – underliggande vrede mot Elin i den femtonsidiga inlagan som socialtjänsten skriver i december 2008.
De redogör noga för så kallade insatser för Elin: kontaktfamilj, PBU-läger, utredningshem, sommarläger, familjeterapi, KBT-behandling.
Mycket detaljerat återges till exempel hur Elin uppträder mot de andra flickorna på hemmet: ”Elins sätt att uttrycka sig mot andra uppfattades lätt som arrogans och överlägsenhet”.
Ingenting nämns om hur andra flickor uppträtt mot Elin. Flertalet flickor var kriminella och hade missbruksproblem. Elin såg en tolvåring ta sitt liv.
Ingenting positivt sägs om Elin. Med en enda mening nämns att hon själv skaffade en praktik på dagis. Där trivdes Elin. Hur hon uppfattades av dagispersonalen har ingen frågat.
■Domstolen
Först är Elin hoppfull. Hon är inte ett typfall för länsrätten, som den 21 januari håller förhandling om omhändertagandet av baby D. Föräldrars brister brukar handla om missbruk och psykisk sjukdom. Ingetdera gäller för Elin, hon röker inte ens. Hon säger ju dessutom ja och amen till att placeras på ett mamma-barnboende.
Men socialtjänstemännen vill inte. Först måste Elin erkänna sina brister. Innan dess behöver Elin inte utredas, för då kommer hon bara att försöka bevisa vilken fin mamma hon kan vara.
Nu blir Elin desperat. Hon ser ingen spricka i muren. Och hon tänker: ”Jag har ingenting att förlora”.
■Kidnappning ett
”Jag tyckte så synd om Elin”, säger Monica om hur hon kom att bli medbrottsling.
Monica plågas av skuldkänslor. Det var hon som kände sig maktlös, som kopplade in socialtjänsten.
Därför är hon med på Elins plan att få tag på lilla D och hitta en psykolog som kan intyga att Elin visst är en bra mamma.
Kuppen är enkel att genomföra. Elin har regelbundet umgänge med baby D. Den 27 februari i Södertälje försvinner de – och mormor, mamma och baby blir efterlysta.
■Jakten
Det är en märklig utredning kriminalinspektör Peter Stål sitter med. Regelbundet talar han i telefon med den efterspanade barnaröverskan som han finner ”jättetrevlig”.
Hon erkänner, och lovar att komma direkt om hon får en mamma-barnplacering.
Peter Ståhl ringer genast till socialtjänsten med det glädjande beskedet, men får svaret att det är ”inte genomförbart”.
Peter Ståhl vet inte vad han ska tro. Kan det verkligen vara så att Elin förlorade barnet eftersom hon inte sett barnet i ögonen under matning?
Han talar med jourmamman som säger att den lilla flickan ”… ansågs väldigt deprimerad och man var rädd att hon skulle gå in i en psykos”.
■Gripandet
Elin och Monica bor hos vänner och drar babyn i pulka på dagliga promenader. Babyn är efterlyst i en grön overall, så de köper en ny. Vid ett tillfälle blir de igenkända, men lyckas undkomma i bil på skogsvägar.
Pengarna tar slut. Då åker de till Lindesberg där Monica kan rycka in i hemtjänsten.
Den 14 maj grips de, på lekplatsen vid Monicas hus. De har då varit efterlysta i nära tre månader. När Elin måste använda toaletten på polisstationen i Örebro erbjuder sig en kvinnlig polis att hålla barnet, men går iväg till socialtjänstens kontor i samma byggnad. Där skriker baby D i två timmar.
■Kidnappning två
Baby D förs tillbaka till jourhemsföräldrarna, hon är orolig och klängig. De måste ha flickan mellan sig i sängen om nätterna.
Några veckor senare träffar socialtjänsten i Nynäshamn baby D:s pappa, som nu vet att han ska avvisas. Han är ledsen. Han säger att Elin kanske har brister som mamma, men hon kommer att få barn igen – och hur ska hon klara det då?
Vad han inte berättar är att det redan finns en ny plan. Den 3 juni åker han, Elin och Monica till jourhemmet och inväntar att fostermamman ska hämta sina andra barn från skolan. Då går de in. Tar baby D ur famnen på fosterpappan. Ute på gården står Monica med bildörrarna öppna och motorn igång.
Fortfarande tror Elin att hon kan pressa socialtjänsten till en eftergift.
■Boken
Men socialnämnden blir i stället mer övertygad om att Elin är en dålig mamma. Som utsätter sitt barn för att leva på rymmen!
De lutar sig även mot en bok om anknytning av psykologiprofessorn Anders Broberg. Jag har talat med honom. Han säger att tecken på ”icke anknutna” spädbarn brukar handla om undvikande blickkontakt, viktnedgång och graden av tröstbarhet.
Att barn är nöjda kan i värsta fall handla om uppgivenhet. De har slutat att kräva, eftersom de inte har fått gensvar.
Men det kan även handla om barnets temperament. Det finns lugna barn.
Det gäller att förstå skillnaden, och Anders Broberg förespråkar metoden att skriva in mamma och spädbarn på en klinik som kan filma deras samvaro. Lika viktiga är samtalen med mamman.
Kort sagt: en sådan utredning som Elin förvägras.
■Epilog
Hur kommer ordet ”psykos” upp? Det är en av flera frågor jag hakar upp mig på medan jag läser handlingarna i fallet Elin.
Någon gång under det gångna året fick jourmamman informationen att den fem månader gamla flickan riskerade att bli allvarligt psykiskt sjuk.
Hur vet man det?
Jag har inte funnit svaret. Det är över huvud taget extremt svårt att granska något så känsligt som omhändertaganden, vilket inte betyder att man aldrig ska göra det.
Baby D är nu 16 månader. Hon mår bra, vilket naturligtvis kan tolkas som att omhändertagandet var riktigt. Men påfallande lite har gjorts för att undersöka alternativen. Jag ser av ordvalet i handlingarna hur attityden till Elin gradvis förskjuts åt ett håll.
Den enda person med kompetensen att bedöma hur barnet mådde, en psykolog på Bryggan, skriver om en oroande ”tendens”.
Senare skriver länsrätten om ”tydliga tecken” hos barnet.
I november skriver psykologen att Elin är ”duktig” på att tillgodose babyns fysiska behov. Nästa månad heter det i socialtjänstens utredning att Elin inte klarar vare sig den fysiska eller den psykiska omvårdnaden.
Först noterar personalen att babyn piper. Senare heter det att hon ”över huvud taget inte signalerar när hon behöver mat”.
Ännu har ingen barnpsykolog undersökt baby D. Ingen vet om hon led av depression.
Ingen utredning har gjorts av samspelet mellan Elin och baby D.
Ingen har heller utrett babyns pappa – och nu är han avvisad till Nigeria.
Baby D har nu fem gånger bytt mamma, omväxlande mellan Elin, jourmamma och en ny familjehemsmamma.
En gång i månaden tar Elin tåget 50 mil för att umgås några timmar med dottern. Däremellan väntar hon på domen från länsrätten, som återigen prövat ärendet.
Baby D:s säng står kvar hos Monica. Elin säger om rummet: ”Det känns som om någon dött där”.
Ibland går hon in, och tar upp den blå kudden där barnets doft dröjer kvar.