Chatta med Zoriana från Ukraina – befinner sig utanför Lviv

Jag försöker att planera lite, men situationen här kan förändras på en minut.

Jag är rädd för mina barn och för min familj. Jag hoppas att kriget kommer att sluta snart och att jag slipper åka någonstans. Jag har bott i olika länder tidigare, det är alltid svårt att bo i ett annat land. Vi har vår kultur här och andra länder har sin kultur. Men om det blir sämre här så kommer jag att lämna Ukraina.

Efter att kriget började har jag märkt att människor i Ternopil har blivit bra på att hjälpa varandra och prata snällare till varandra. Att man vill vara mer goda mot varandra.

Vi pratar alltid om kriget. Inledningen på alla konversationer med människor här handlar alltid om kriget.

Första dagen försökte jag tänka ut hur jag skulle berätta för min äldsta dotter som är sju år gammal. Hon skulle gå till skolan dagen kriget började. Jag hittade några filmer online hur man ska prata med barnen om krig och om döden. Läkarna sa att man ska säga sanningen. Jag bestämde mig för att berätta att det är krig i vårt land och att det är hemskt. Barn förstår inte riktigt, de tror att de är en lek. Mina döttrar har en ny lek med sina vänner som går ut på att härma flyglarmen. Jag visar inte mina barn filmer och bilder från attacker.