”Vi kan inte glädjas i dag, men vi kan fira vår framtid”

Erik Wiman

Aftonbladets Erik Wiman och Jerker Ivarsson i ruinerna av staden som plundrades av Gaddafi

AJDABIYA. För fyra dagar sedan blev vi beskjutna av tungt artilleri när vi betraktade Ajdabiya på avstånd.

Nu har Gaddafis krigare flytt och stadens invånare firar freden och sörjer sina döda.

– Vi kan inte glädjas i dag, men vi kan fira vår framtid, säger Adel Rahid som återvänt till ett sönderbombat hus.

Freden blir uthärdlig först i solnedgången, rentav vacker. Då färgas ökenstaden röd och stanken från kriget lägger sig. De döda är begravda och invånarna kan för första natten på snart två veckor blunda och veta att deras barn kommer att leva också i morgon.

I fredags kväll gick franskt stridsflyg till attack mot Gaddafis kvarvarande stridsvagnar i Ajdabiya.

Flydde i personbilar

Enligt oppositionsstyrkorna flydde de sista legosoldaterna i 15 personbilar när flyganfallet var över. De försvann västerut längs den spikraka vägen mot Brega och Ras Lanuf.

Kvar ligger deras uniformer och kängor. Flykten har skett i civila kläder.

På lördagsmorgonen är vi bland de första att rulla in i det som återstår av Ajdabiya.

Fram till nu har vi bara på avstånd sett och hört kriget rasa, ändå är vi fullmatade med uppgifter om vad som har hänt här nere.

Men som det heter, krigets första offer är sanningen.

Vi vet inte om det stämmer att Gaddafis legosoldater hade fickorna fulla med Viagra för att kunna våldta Ajdabiyas kvinnor. Vi vet inte om de verkligen brände lik på gatorna och vi vet inte om de styckade en man utanför moskén. Inget av det här har vi sett själva, men det är vad Ajdabiyas invånare vittnar om den här första dagen.

– Jag tror att det mesta av det stämmer, säger läkaren Mouktar Muhammed.

Han har själv räknat till 102 döda kroppar.

– Men det är många, många fler som har offrat sina liv här, säger han.

Bara fotografier finns kvar

Sjukhuset har ingen elektricitet, inget vatten och inga patienter. Stora hål i betongen efter stridsvagnseld vittnar om varför.

– Vi har evakuerat alla till Benghazi och de döda har begravts. Nu har vi bara fotografier kvar för att människor ska kunna identifiera sina saknade.

62-årige Saleh Moussa har bläddrat igenom katalogen två gånger och drar en suck av lättnad. Hans son Nabil var inte på någon av bilderna.

Förra lördagen ringde Saleh Moussa sin sons mobil. En främmande röst sa bara att ”Nabil är vår fånge nu. Du kommer aldrig att se honom igen”.

– Men jag kommer att leta efter honom. Så länge jag inte vet att han är död kan han vara vid liv. Inshallah (Ske guds vilja)!

Ajdabiya firar och sörjer samtidigt.

Vi går på det som en gång var asfalterade gator, men nu bara är djupa diken i ett bostadsområde.

Adel Rahid har återvänt tillsammans med sina två brorsöner Alash, 4, och Adil, 6.

Han ler och skrattar. Tårarna rinner.

– Jag tror ingen är riktigt glad, hur kan vi glädjas? Men vi är lättade och vi firar vår framtid.

Pojkarna trampar runt i resterna av sitt hem. Klättrar över en sönderskjuten vägg och rycker i armeringsjärnen som slitits sönder.

Adil bär sin sköldpadda under armen.

– Se, han kan klara alla bomber, säger han och knackar på skalet.

I hela stan hörs knattrandet från automatgevär och kulsprutor. Då och då skälver marken till av dova smällar, som om striderna fortfarande rasade.

Glädje och sorg

Alla Ajdabiyas män tycks ha ett vapen i händerna för att fira att kriget äntligen flyttat västerut. När vi åker genom centrum skjuter en ung man med granatgevär snett upp i luften. Bilen rister av tryckvågen.

– Spara ni på ammunitionen, säger vår tolk Tarek, sammanbitet.

– Ni kan behöva den igen.

Två jordfästningar pågår när vi kommer till Ajdabiyas begravningsplats. Båda är sorgliga fast på olika sätt.

Framför kvarlevorna av en dödad släkting mumlar en grupp män sina böner.

– Allah akbar, (Gud är stor), upprepar de innan de hjälps åt att lyfta den inlindade kroppen ner

i ett grunt hål i sanden.

Graven förseglas med cement.

I ett hörn några hundra meter därifrån gapar ett jättehål i marken. Där finns inga sörjande. Bara män med munskydd och ett lastbilsflak fullt med hoptrasslade kroppar.

En efter en kastas Gaddafis döda krigare ner till sin sista vila.