”Att vara krönikör är som att dansa solo”

Kerstin Weigl

Martina Haag är tillbaka i Aftonbladet

Martina Haag visste att hon är rolig, men inte att hon kunde skriva. Då var hon 39 år, arbetslös skådespelerska och skrev på skoj på nätet om småbarnschocken.

Nu är hon prisbelönad krönikör, har spelat in film och skriver på sin femte bok.

Och från och med i dag för Aftonbladet.

Texterna utgår nästan alltid från henne själv och föds oftast medan hon springer.

– Eller när jag berättar något gnälligt för några kompisar och upptäcker att alla skrattar. Då förstår jag att det är en krönika.

Hur förstod du att du är rolig?

– Jag har alltid kämpat för att vara det för jag vill så himla, himla gärna bli omtyckt. Men jag vet ingenting om hur man skriver så jag skriver som jag pratar. Det är en långsam process. Jag är väldigt, väldigt dålig på att bli nöjd. Jag läser texten högt för mig själv och då hör jag när det låter falskt. Sedan måste jag fila och fixa. Annars blir det ingen lätthet i texten, bara slarvigt. Och slarvigt är inte samma sak som lättläst.

Varför är det så viktigt att vara omtyckt?

– Jag tror att alla människor på jorden vill vara omtyckta. Jag är kanske bara lite mer desperat. Samtidigt sitter min framgång ihop med mina motgångar. Jag har skrivit gnälligt om saker jag misslyckats med på ett roligt sätt. Så kan folk tänka: jag är i alla fall inte lika pinsam som Martina.

Men nu är du framgångsrik.

– Men jag är fortfarande rolig! Och bara för att jag blivit krönikör i Aftonbladet betyder det inte att jag alltid känner mig som världens coolaste på föräldramötet. Det finns tusen tillfällen då jag känner mig jättedum. Även om jag fått bättre självförtroende i och med att folk köper mina böcker.

Du gick ut nian med 0,7. Hur är det ens möjligt?

– Det är bara att sitta i uppehållsrummet och spela knogpoker. Jättelätt.

Har du haft bildningskomplex?

– Ja Gud ja. Som nu, att vara krönikör i Aftonbladet. Det är som att man köper en jättestor megafon och bara ställer sig och skriker ”HALLÅ JAG HETER MARTINA HAAG” och sen bara, ”men har du nåt att säga då?”. Det är som att solodansa på en fest när man plötsligt inser att jättemånga står och kollar på en.

Du skriver som en underdog.

– Ja. En kvinna skrev en C-uppsats på mitt skriv och formulerade det så pampigt; att jag målar upp en drömbild som jag punkterar med min egen värld. Det visste jag inte förrän jag läste det.

När man läser en Martinatext känns det som att titta in i familjen Haag. Är det så?

– Delvis. Men jag skriver ju inte bara rakt upp och ner vad vi gör, det skulle bli för tråkigt. I dag har vi betalat räkningar och tagit stelkrampsspruta, nu ska vi äta tacos, utan jag tar mer de roliga och speciella situationerna eller om vi håller på och bråkar om något speciellt. Fast många som jag träffar tror att jag har tjuvlyssnat på deras hemmatjafs.

Men vad säger din man?

– Erik är heroiskt duktig på att ta det här.