FN:s fiasko i Kongo
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-19
FN:s största fredsinsats sker i Kongo.
Ändå lyckas man inte skydda vare sig civilbefolkningen eller de utrotningshotade bergsgorillorna.
3 000 fler soldater lär inte förvandla fiaskot till en framgång.
Kriget i östra Kongo är världens just nu mest brännande humanitära katastrof. Civila dödas dagligen. 250?000 människor, motsvarande en stad av Malmös storlek, befinner sig på flykt.
Människor svälter, kolera härjar, barn försvinner och kvinnor våldtas.
Rebellerna har ryckt fram så långt norrut att striderna nått gränstrakterna mot Rwanda, hemort för de lika världsberömda som utrotningshotade bergsgorillorna.
Hot mot gorillorna
I nationalparken Virunga har rebellerna intagit de dimhöljda bergstopparna som är gorillornas hemmiljö. Från den lägre terrängen avlossar regeringssoldaterna granat efter granat mot gerillans posteringar (och apornas hem).
Mer än 240 av de skötare som ska skydda gorillorna har tvingats fly. Gorillorna har ingenstans att ta vägen.
Naturparadiset som lockat tiotusentals turister från hela världen har förvandlats till en krigszon. Gorillor har hittats skjutna i ryggen.
Det förra kriget i Kongo slutade 2003. Sedan dess har FN haft en stor fredstryka i landet. De 19 000 soldaterna gör Kongo till FN:s största fredsoperation.
Av detta märks ingenting.
De blå hjälmarna har hjälplöst sett på sedan stridigheterna drog i gång igen för snart tre månader sedan. Resultatet är hård internationell kritik för att världen blundar för ett nytt blodbad.
Nu vill FN:s säkerhetsråd skicka ytterligare 3?000 soldater till Kongo. Det är som att försöka stoppa en blödning i halspuls-ådern med ett plåster.
Ökningen har i praktiken bara ett enda syfte: att få det att se ut som om FN gör något.
Angriper symptomen
Omvärlden (FN och EU) har investerat tungt i Kongos förvandling från krigshärjat land med tre årtionden av diktatur till en mönsterstat för Afrika.
Resultatet av miljardsatsningen på valen för två år sedan är minst sagt nedslående. Med fredsstyrkan angriper man symtomen och inte grundorsakerna till konflikten.
Efter folkmordet i Rwanda sa världens ledare ”aldrig mer”. Ändå är det precis vad som håller på att hända.