Bettina, 30, tvingades flytta hem – har jobb men inte råd med lägenhet

Wolfgang Hansson

ROM. Att flytta hem till pappa var inget 30-åriga juristen Bettina drömde om. Men hon hade inget val.

– Min lön är för låg för att jag ska ha råd med en egen lägenhet, konstaterar hon frustrerat.

Många av hennes kompisar har samma problem.

Trots att hennes pappa är hemma låser Bettina Galli upp dörren i stället för att ringa på. Kanske för att det ska kännas som hon kommer hem till en egen lägenhet.

Det faktum att hon för ett och ett halvt år sedan tvingades flytta hem till sin far är något som tynger henne och gör att hon känner sig ofri.

– Jag är en vuxen kvinna och ändå kan jag inte klara mig själv, säger hon uppgivet. Det känns förödmjukande.

Vi sitter i lägenhetens kombinerade mat- och vardagsrum. Det är inte stort men i motsats till övriga lägenheten riktigt varmt.

Bettina harklar sig.

– Missförstå mig inte. Jag älskar min pappa. Men det känns som att gå bakåt i livet att flytta hem igen. Jag vill vara oberoende. Jag vill inte svara på hans frågor varje morgon när jag vaknar om vad vi ska äta till middag eller när jag tänker komma hem.

Drömmen krossad

På hyllor ovanför tv:n står inramade bilder på Bettina och hennes familj. Ett av fotona visar henne iklädd en examensmössa. Bilden togs när hon tog sin juristexamen för några år sedan efter fem år av högskolestudier.

Då trodde Bettina att hon relativt lätt skulle kunna förverkliga drömmen om att få jobb på FN eller någon annan internationell hjälporganisation. Hon reste till London ett år för att lära sig engelska ordentligt och därmed förbättra sina möjligheter.

Men när hon till slut fick komma på intervju med flera FN-organ i Rom så var det andra som fick jobben. Bettina flyttade in i en lägenhet med en kompis. För att ha råd med hyran tog hon alla jobb hon kunde få.

Hon lutar sig fram över matbordet. Hennes pageklippta mörka hår faller framåt mot den beigea tröjan.

Hög arbetslöshet

– Jag passade barn, jag passade hundar. Jag till och med städade. Trots att jag har en akademisk examen kunde jag inte få några riktiga jobb. Det var knappt jag kunde hålla huvudet över vattenytan. Till slut insåg jag att min enda chans var att flytta hem igen och hitta ett fast jobb.

Det senare är inte lätt i ett Italien som först nu långsamt börjar hämta sig från finanskrisen som bröt ut 2008. Arbetslösheten är hög, framför allt bland de unga.

Genom kontakter fick Bettina Galli till slut jobb som administratör på hälsovårdsmyndigheten. Var sjätte månad omprövas hennes anställning. Lönen är bara 9 000 kronor i månaden. Hyran för en liten lägenhet ligger på 800 euro (8 000 kronor) i månaden. Trots att hon sökt många jobb som jurist har hon inte fått napp.

– Här har jag kämpat en massa år med studier och så tvingas jag ta ett jobb som jag egentligen är överkvalificerad för och som inte känns särskilt utvecklande. Det känns väldigt tröstlöst.

Mamma betalar

Besviket lägger hon hakan i händerna och tittar ut genom fönstret mot mörkret utanför.

Bettina fortsätter söka andra jobb och hoppas på en befordran där hon jobbar nu. Men det är långt till den där anställningen där hon kan tjäna de 20 000 kronor i månaden som hon behöver för att kunna flytta till en egen lägenhet.

– Mina kompisar tycker jag ska skatta mig lycklig som har ett jobb. Många av dem är arbetslösa eller hankar sig fram på ströjobb.

När hon på fingrarna räknar upp sina jämngamla eller äldre vänner och redogör för deras situation visar det sig att Bettina bara har en enda kompis som bor i egen lägenhet. Vännen kan göra det enbart tack vare att hennes mamma betalar för en stor del av hyran. Resten har tvingats flytta tillbaka hem eller har aldrig flyttat överhuvudtaget.

Sålt bilen

Bettina har gjort sig av med sin bil i ett försök att kunna lägga undan lite pengar. Hon har även slutat röka av ekonomiska skäl. Senaste gången hon var utomlands var för två år sedan då hon tillbringade en weekend i London.

Inför valet på söndag har Bettina inget stort hopp om att en ny regering ska kunna ändra på hennes situation. Det enda hon är säker på är att hon ska rösta. Däremot vet hon inte på vem.

– Jag brukar rösta till vänster men nu vet jag inte, säger hon och klappar om pappas hund som ivrigt vill ha hennes uppmärksamhet.

– Jag litar inte längre på politikerna. De lovar en massa saker men de genomför aldrig sina löften. Jag känner inte att något av partierna representerar mig.

Det är dags att fixa middag. Bettina går ut i det lilla köket tillsammans med sin far och plockar bland kastrullerna.

Separata liv

– Laga mat är nästan det enda vi gör tillsammans, säger hon. Jag går tidigt till jobbet varje morgon och försöker vara ute tills han går och lägger sig. Vi lever helt separata liv.

Bettina skulle aldrig ta hem en pojkvän. Att bilda familj är helt otänkbart så länge hon bor hemma.

När hon konstaterat det rycker hon uppgivet på axlarna.

helskärm