”Masspsykos” kan vara allvarlig förgiftning

150 barn och vuxna har mystiskt insjuknat i ryska Tjetjenien

TJETJENIEN/MOSKVA

Anna Politkovskaja inledde för ett år sedan en undersökning kring de förgiftningsfall som hösten 2005 började uppträda bland tjetjenska skolbarn, främst i den tjetjenska Sjelkovskijregionen. Substansen som orsakade det stora antalet förgiftningar kunde inte identifieras. Barnen fick den gemensamma diagnosen »pseudoastmatiskt psykogent syndrom«. Det har nu gått ett år och tillståndet för de över hundra personer som insjuknat har inte förbättrats.

I två tjetjenska byar – Kobe och Starosjtjedrinskij – som ligger i Sjelkovskijregionen har däremot nya utbrott av sjukdomen rapporterats bland personer, både vuxna och barn, som aldrig tidigare drabbats. Novaja Gazeta fortsätter Anna Politkovskajas arbete med att utreda den märkliga »sjukdomen«.

Allt började den 23 september 2005. I byn Starosjtjedrinskij insjuknade 18 personer. Orsaken ansågs då vara koloxidförgiftning. Skolans rektor Chalid Dudajev åtalades för vårdslöshet. Man drog slutsatsen att förgiftningarna hade orsakats av den gasdrivna värmepannan som fanns i byggnaden. Och åtalet lades ner. Värmepannan flyttades ut ur skolbyggnaden. Trots detta förgiftades den 24 oktober åtta personer. Fem av dem hade även drabbats gången innan. Barnen fick anfall i skolan. De kunde inte stå upp, de grät och klagade över värk I benen, andnöd och kraftig huvudvärk.

Den 7 december bröt sjukdomen ut i byn Starogladovskij. Barn svimmade plötsligt av, en del kände sig svaga och hade svårt att andas. De hade ont i benen och huvudet och grät.

De sjuka lades in på regionsjukhuset. Läkarnas diagnos sade att det rörde sig om en förgiftning av okänt ursprung. En vakt från en annan region anlitades att övervaka förloppet och då var skolan stängd. Dagen efter låg även vakten inlagd på sjukhus.

Och antalet insjuknade bara ökade för var dag som gick. Den 9 december fick två skolflickor från Starogladovskij läggas in på sjukhus, och den 16 december blev ytterligare 19 barn och tre vuxna »förgiftade«. Den 19 december låg elever från flera byskolor inlagda på regionens centrala barnklinik. Alltid med samma symptom: kraftig andnöd med svåra krampattacker, överdriven ljud- och ljuskänslighet och panikångest. Den 20 december bröt sjukdomen ut i byn Sjelkozavodskij och den yttrade sig på samma sätt som i de andra skolorna. Den 22 december lades fyra mellanstadieelever från byn Kulara in på Republikens barnsjukhus i Groznenskijregionen.

Den 23 december kulminerade sjukdomen, med 81 registrerade fall av »förgiftning«, alla med likartade symtom.

Inte drabbats av kriget

Förgiftningsfallen har främst uppträtt i Sjelkovskijregionen i Tjetjenien, i byar som Kobe, Grebenskaja, Starogladovskaja, Starosjtjedrinskaja, Sjelkovskaja och Sjelkozavodskaja. Sjelkovskijregionen breder ut sig längs det tjetjenska slättlandet. Om man tittar på kartan upptäcker man att samtliga dessa byar befinner sig efter varandra på vägen från Groznyj till Kizljar i Dagestan. Till skillnad från befolkningen i Groznyj och andra städer i bergen, har folket i Sjelkovskijregionen inte drabbats särskilt hårt av kriget. Man vet inte ens vad kriget som sådant vill säga. Detta är viktigt att komma ihåg, eftersom den officiella diagnos barnen har fått relaterar deras sjukdom till kriget.

De tjetjenska myndigheterna betraktar Sjelkovskijregionen som ett ur miljösynpunkt gynnsamt område, både ekologiskt och epidemiologiskt. Den radioaktiva bakgrundsstrålningen i området uppmättes förra hösten till mellan fem och sjutton mikroröntgen per timme, vilket till och med är lägre än medelnivåerna i Ryssland.

Ofullständig lista

Första gången vi kom till Sjelkovskijregionen var i april 2006. Med hjälp av listor, som vi hade fått fram genom myndigheter, på sjukhusen och genom att knacka dörr kunde vi sammanställa vår egen lista som bestod av 107 insjuknade. Av dessa var 27 personer från Sjelkozavodskaja, 5 från Kobe, 2 från Grebenskaja, 27 från Starogladovskaja, 26 från Sjelkovskaja och 20 från Starosjtjedrinskaja. Vår lista var med största säkerhet ofullständig. Många av de drabbade döljer nämligen sin sjukdom. Därför att sjukdomen skulle kunna innebära att man blev av jobbet, och i Tjetjenien är man rädd om sitt arbete. Många är kanske oroliga att bli isolerade i sin lilla by, att förlora sina sociala kontakter och därför håller familjerna sjukdomen för sig själva. Detta försvårar naturligtvis arbetet med att få fram hela sanningen om vad som egentligen hände. Det man kan säga är att de personer som finns med på listan, är de som någon gång sökt hjälp för sin sjukdom, det vill säga, de som sjukdomen slagit hårdast mot. Men det står numera klart att sjukdomen även kan uppträda i en lättare form, som går att dölja om den inte förvärras.

Tidigare trodde man att det endast var småflickor som insjuknade. Så är inte fallet. Visserligen är den övervägande delen av personerna på listan flickor mellan 10 och 14 år, men där finns även pojkar i samma ålder, liksom vuxna kvinnor och män. Men alla, utan undantag, hade vid något tillfälle befunnit sig i någon av skolorna. Det är praktiskt taget den enda faktor som binder samman de drabbade. Vi undersökte matvanorna hos folket i de aktuella byarna, kontrollerade vattnet och mjölet till deras bröd, och vi intervjuade dem om deras levnadsvanor. Men vi hittade ingenting gemensamt. Ingenting förutom skolorna.

Ingen har smittats

Sjukdomen smittar inte, ingen har smittats i de drabbade familjerna, som i tjetjenska byar är stora och barnrika. Trots detta är föräldrar till de friska barnen fortfarande rädda för att släppa iväg dem till skolan. Och de är inte enbart rädda för att ha kontakt med barn och lärare som har haft symptom på sjukdomen, de är rädda för själva skolbyggnaden. I deras ögon är det som om en förbannelse vilade över den. Många av de som insjuknat har fortfarande inte varit i skolan än, och detta har pågått i ett helt år.

»Vår skola har blivit helt övergiven«, suckar rektorn på en av de skolor där både barn och lärare har varit sjuka i över ett år.

Ett år efter utbrottet har sjukdomen inte gått tillbaka, utan är nu på ny framfart. I början av september i år har ytterligare minst tre personer, som tidigare aldrig drabbats, insjuknat i Kobe. Den 22 september 2006 kom ett nytt utbrott i Starosjtjedrinskijskolan och listan över de 30 personer som insjuknat i denna märkliga sjukdom och var i behov av medicinsk vård utökades med ytterligare 18 personer, varav 17 skolbarn och en lärarinna.

Under vårt besök var vi tyvärr bara i två av de byar som fanns med på listan över platser som drabbats av sjukdomen: Kobe och Starosjjedrinskij. Det är mycket möjligt att nya utbrott av sjukdomen förekommit även på de andra platserna. Hos myndigheterna saknas uppgifter om detta.

Kraftiga krampanfall

Det många barn och vuxna upplever när de får sitt första anfall är magsmärtor, svaghetskänsla, frossa, akut andnöd och förhöjd puls. Barnen svimmar antingen sedan av eller blir hysteriska och börjar skrika och gråta och därefter inträder kraftiga krampanfall med konvulsioner, tungan åker bak i munnen och de faller ihop. Ibland uppträder hallucinationer.

Man får ont i kroppen, kraftig huvudvärk och näsblod. Under ett anfall (och somliga barn får upp till 17 anfall om dagen) kan de inte kontrollera sig. Självmordsförsök förekommer och de vuxna måste hålla i barnen med våld. När de blir sig själva igen, kommer de inte ihåg någonting av det som hänt, och kan inte förklara sitt beteende.

”Förgiftning av okänt ursprung”

Vid det första fallet av förgiftning i Starosjtjedrinskaja i september 2005 ställde läkarna diagnosen »koloxidförgiftning«. Denna diagnos ställdes på grund av att blodproverna hade visat på en förhöjd nivå av karboxyhemoglobin hos barnen vilket är vanligt vid koloxidförgiftning (observera att Georgiens premiärminister Zurab Zjvania som omkom under mystiska omständigheter i februari 2005 också han hade förhöjda halter av karboxyhemoglobin i blodet). Hos ett av offren – Seda Sjamilova – upptäcktes nära 18 procent av substansen i blodet och hos tioåriga Algarchanova Zareta 29 procent, över 20 procent brukar räknas som dödlig dos.

Barnen som började skrivas in på de lokala vårdcentralerna i oktober 2005 fick diagnosen »förgiftning av okänt ursprung«. Det var den diagnosen som gällde fram till slutet av december då den ändrades och man började tala om »psykisk ohälsa«.

Det var så här den kom till.

Den 16 december tillsatte den tjetjenska regeringen en kommission och skapade en stabsfunktion med uppgift att identifiera sjukdomskällan och förhindra sjukdomens utbredning. Dagen därpå beger sig kommissionen till de drabbade byarna. Några dagar senare får kommissionen ta emot en rapport, sammanställd av överläkaren vid laboratorium nr 1309, kapten S. Efimov, som är den förste att benämna sjukdomen »förgiftning« och som identifierar källan – skolbyggnaden i Starogladovskaja. Han rekommenderar att man genomför en toxikologisk undersökning av offren, för att definiera vilken typ av substanser som har orsakat förgiftningarna.

Av samma åsikt

Några dagar senare är kapten Efimovs rapport försvunnen. Den finns inte längre i kommissionens dokumentering.

U.V. Achjadov är ordförande för Medicincentrums tjetjenska styrelse och ingår i kommissionen. Den 18 december rapporterar han att »man hade misslyckats med att identifiera substanserna« och att »det skulle krävas toxikologiska undersökningar«. Den 19 december sammanträder den verkställande staben i Sjelkovskij, där bland annat distriktsåklagaren i Sjelkovskijregionen – A. V. Vasiltjenko framför åsikten att kvalificerat folk borde tillkallas från Moskva: läkare, toxikologer, kemister. Överläkaren på sjukhuset i Sjelkovskij, V.D. Esilajev, är av samma åsikt. Staben beslutar att överlämna en petition till den tjetjenska republikens regering i vilken man begär att få tillkalla specialister från Rostov eller Moskva.

Men redan den 22 december fastställer psykiatern Musa Dalsajev en diagnos: det är inte tal om några förgiftningar utan det rör sig om »pseudoastmatiskt psykogent syndrom«, barnen simulerar sjukdomen och imiterar varandra. En grupp specialister från rättspsykiatriska institutet fastslog sin diagnos: »masspsykos«. Klockan 23.12, dagen därpå står det klart att offren har etylenglykol i blodet. Upptäckten görs av en grupp specialister från den dagestanska rättsmedicinska byrån.

Men tjänstemännen är obevekliga. Redan den 27december skickar den tjetjenska regeringskommissionen en rapport till den tjetjenska republikens president A. Alchanov:

Den slutliga diagnosen

1. Varken kliniska symptom eller forskningsresultat visar på att de som insjuknat skulle ha drabbats av kemisk förgiftning.

2. Omfattande undersökningar har visat att inga potentiellt hälsovådliga objekt eller källor som skulle kunna utgöra en fara för befolkningen har påträffats på skolornas territorium.

3. Den slutgiltiga diagnosen är »personlighetsförändring (konversionssyndrom). Personlighetsförändringen påverkar motoriken och resulterar i krampanfall.

4. Kommissionen drar slutsatsen att massutbrottet i Sjelkovskijregionen har samband med den långa period av oroligheter i Tjetjenska republiken, vilka har haft inverkan på befolkningens fysiska och psykiska hälsa.

I och med rapporten började märkliga saker hända. Vartenda ett av de barn som drabbats fick diagnosen »personlighetsförändring«, journalerna till de barn som hade varit på sjukhuset i Sjelkovskij hämtades ut och barnen remitterades till psykiatriska kliniker där den behandling de fick inte gav något resultat, utan snarare förvärrade sjukdomen. När föräldrarna försökte få en epikris på sina barn visade det sig att alla journalerna var identiska. De var likadana in i minsta detalj, till och med värdena på blod- och urinprov. I pojkarnas epikriser hade läkarna inte ens besvärat sig om att ändra femininformerna på verben. Försöket att bota barnen genom att skicka dem på sanatorium gav ingen som helst effekt. Och det berodde enbart på den felaktigt ställda diagnosen.

Läkarna blev stressade

I mars 2006 skickades den svårast drabbade flickan, en tolvårig flicka från byn Sjelkovskij till Moskva för observation och behandling. Initiativet var inte statens, utan kom från hjälporganisationer som »Memorial« och »Fonden för terrorns offer«. På kliniken blev läkarna stressade när de fick veta varifrån flickan kom. De fick telefonsamtal från folk som frågande om de verkligen hade hittat några giftiga substanser i flickans blod. Därför kunde inte heller läkarna i Moskva frångå den officiella diagnosen, att flickan hade drabbats av »konversionssyndrom«. En ung kvinna från Starogladovskij kom också till Moskva för undersökning. Moskvaläkarna upptäckte förändringar i hjärnans celler och hormonrubbningar hos båda patienterna.

I november 2006 skickades 72 barn som insjuknat på rehabilitering till sanatoriet »Nart« i »Naltjik (Kabardino-Balkarija). Återigen utan någon medicinsk dokumentation. Så läkarna fick börja praktiskt taget från noll. Under vistelsen på sanatoriet hände det vid ett tillfälle att 50 av barnen fick ett anfall samtidigt. De svimmade och höll på att kvävas. »Vi blev så rädda när vi såg vad som hände med barnen«, berättar en av läkarna på sanatoriet. »Vi ringde efter ambulans, läkare anlände, de började gråta för de visste inte vad de skulle ta sig till med barnen, de hade aldrig förr sett något liknande. En av pojkarna, som var värst drabbad, fick relanium, men det hjälpte inte, i stället intensifierades anfallet.

Begränsade resurser

På grund av begränsade resurser kunde man inte undersöka alla barn som kom till sanatoriet, utan bara de 50 allvarligaste fallen. Dessa barn diagnostiserades som följer:

»Enligt undersökningarna ? handlar det om en kronisk förgiftning av organismen, främst i mag- och tarmkanalen och i levern (kronisk gallblåseinflammation, toxisk hepatit [hos 35 av barnen], utbredda förändringar i leverparenkymet). Förändringar i hjärnans blodkärl som följd av en förhöjd nivå av hormoner i kroppen (dopamin, serotonin, katekolaminer, noradrenalin)[?] Det krävs en toxikologisk undersökning av barnens blod.«

»Vet ni om att ni är den förste som har ställt diagnosen ›förgiftning‹, alla tidigare diagnoser pekar mot att det skulle röra sig om ‹psykisk ohälsa‹? frågar jag en av läkarna som har undersökt barnen. »Det är dumheter!« svarar han »Vi har haft barn här från Tjetjenien varje månad och de har inga sådana problem. De här barnen har alla råkat ut för förgiftning. Deras hälsotillstånd har snarare att göra med det märkliga förgiftningsfallet från förra året. Men det krävs ytterligare undersökningar för att jag ska kunna bekräfta något sådant.

Ordentlig undersökning

Det allra viktigaste just nu är att avfärda den officiella diagnosen om »psykisk ohälsa« och att genomföra en ordentlig undersökning av alla som visat sjukdomssymptom. Det rör sig om ungefär 150 barn och vuxna. Dessutom är det nödvändigt att genomföra toxikologiska och hormonella analyser. Annars är det omöjligt att ställa en korrekt diagnos så att man kan underlätta för de drabbade barnen. Alltså måste man äntligen bygga det toxikologiska laboratorium i Tjetjenien som sedan länge utlovats inom ramen för det federala programmet. Dessutom måste alla de barn och lärare som vistats och vistas i de aktuella skolorna undersökas. De nya utbrotten av sjukdomen 2006, då personer som tidigare inte drabbats insjuknade, talar om att sjukdomen kan ligga latent under en längre tid. Att undersöka alla som vistats i skolorna skulle också kunna underlätta problemet med de övergivna skolorna.

En annan sak som måste göras är att sammanställa fullständiga listor över de drabbade och ta reda på om nya utbrott uppträdde i september-november i flera byar än Kobe och Starosjtjedrinskaja.

Det som har hänt i Sjelkovskijregionen måste utredas och följas upp i domstol. I dagsläget är alla utredningar nedlagda, trots att vi har att göra med över hundra drabbade och deras familjer, som aldrig mer kommer att kunna leva ett normalt liv.

Tidigare artiklar

Marina Litvinovitj , Översättning: Lina Björkegren