Irans regim beredd ta till vilka medel som helst
Att skjuta skarpt mot demonstranter visar hur hotad regimen känner sig
Regimens budskap till såväl demonstranter som omvärld är solklart.
Vi gör vad som krävs för att behålla makten. Även om det innebär att öppna eld rätt in i folksamlingar under årets viktigaste religiösa icke-vålds högtid.
Att kräva demokrati och frihet kan betinga ett högt pris i dagens Iran.
Även om dödstalen är osäkra råder det ingen tvekan om att Irans religiöse ledare Ali Khamenei och president Mahmoud Ahmadinejad gett säkerhetsstyrkorna order om att använda det våld som krävs för att stoppa demonstrationerna mot regimen.
Våldet är det värsta sedan fuskvalet i somras då president Ahmadinejad utropade sig som segrare i valet medan oppositionen hävdar att reformkandidaten Hossein Mousavi egentligen vann.
Sedan dess har protesterna pågått med olika intensitet.
Traditionellt har diktaturen i Iran varit noga med att inte använda våld under sorgehögtiden Ashura. Även veckorna före och efter högtiden underviker man normalt att genomföra avrättningar.
Så rapporterna om att polis öppnat eld rakt in i folksamlingar är ett mått på hur hotad regimen känner sig. Och hur beslutsam man är att klänga sig kvar vid makten.
Jag frestas nästan att säga desperat. Hur tolkar man annars det faktum att regimen mördar ett av oppositionsledaren Moussavis syskonbarn med ett skott i ryggen?
Knappast ett handlade av ledare som känner sig trygga och i kontroll.
Demonstranterna är modiga och tappra men chanslösa i nuläget.
Så länge säkerhetsstyrkorna står under Ahmadinejads och Khameneis kontroll kan oppositionen i bästa fall hoppas på att fler och fler iranier ska våga sig ut på gatorna och att mäktiga män inom det iranska prästerskapet ska inse att det inte kan fortsätta så här.
Västvärlden fördömer och förfäras av dödandet. Men de talar för döva öron. Den iranska regimen struntar i vad väst tycker. De har stöd av tillräckligt många likasinnade regimer runtom i världen.
Västvärldens stöd är ändå viktigt för oppositionen. Både som moralisk stöttning och som en kanal att få ut vad som verkligen händer i landet.
Myndigheterna försöker mörklägga så mycket de kan. De få utländska journalister som finns i Iran tillåts inte rapportera om oroligheterna. Genom att störa mobilnät och internet försöker regimen hindra vanliga iranier att kontakta omvärlden. Men helt klarar de inte av att stoppa informationsflödet.
Den här gången verkar protesterna vara spridda över hela landet. Rapporter om sammandrabbningar och dödsskjutningar kommer från en rad större städer som Tabriz, Isfahan, Najafabad och Shiraz. Förutom Teheran.
Det kan bli mer våld i dag när Mousavis syskonbarn begravs.
Ändå talar det mesta för att vad vi ser nu är en topp i oppositionens aktivitet snarare än det magiska tillfälle då folket reser sig och störtar en förtryckarregim.