– En depression kan ha många olika skepnader

Emmy Abrahamson har skrivit ”Hur man gör succé på dårhus” baserad på sin tvångsintagning

Publicerad 2018-04-23

Emmy Abrahamson, aktuell med romanen ”Hur man gör succé på dårhus”.

Hur roligt kan man skriva om depressioner?

Jätteroligt, faktiskt.

I alla fall om du är Emmy Abrahamson och vet precis vad du pratar om.

För sex år sen hade Emmy Abrahamson ett ettårigt tvillingpar, hennes man pluggade i Köpenhamn och hon kunde inte sova. Till slut gick det inte längre, eller som hon själv säger, ”jag kunde inte tänka klart”. 

Den terapeut hon då gick hos blev orolig och det slutade med att Emmy Abrahamson blev tvångsintagen på Malmö psykakut. Hämtad i hemmet av två snygga poliser, fick en säng i korridoren, ställd på en medicin hon inte ville ta – men inga som helst frågor om hur hon egentligen mådde.

– Jag blev förfärad över hur patienterna behandlades och har länge velat skriva på det här temat, säger hon.

Nu har hon gjort det. I ”Hur man gör succé på dårhus” blir Maja, precis som Emmy, hämtad hemma av två snygga poliser och tvångsinlagd. Och precis som Emmy, använder sig Maja av humor som en sköld mot det som är svårt i livet, inklusive psykisk sjukdom.

– Vi måste kunna skämta om det. Gör man det så blir det lättare att alls ta upp ämnet, det blir befriande för alla.

Humorn kan lura

Bokens Maja jobbar professionellt med humor, hon är ståupp-­komiker som kämpar för att bli etablerad.

– Redan för fem år sedan bestämde jag mig för att skriva en bok om en kvinnlig ståuppare eftersom jag beundrar dem så och det finns inte så många. Dessutom ville jag ha ursäkten att ha en huvudkaraktär som nästan är tvångsbesatt av att vända allt till ett skämt.

Hon medger dock att det roliga kan vara tveeggat, att humorn kan lura människor att man mår bättre än man gör. Det har hon själv erfarenhet av. Sex veckor innan vi träffas sökte hon hjälp igen, för första gången sen intagningen på Malmö psyk­akut. Hon gjorde som man skulle, gick till vårdcentralen och träffade en allmänläkare.

– Han sa att jag inte kunde vara deprimerad eftersom deprimerade personer brukar se ut så här: [hon visar upp ett ansikte med mycket neddragna mungipor]. Och så såg ju inte jag ut, jag var sminkad och log. Men en depression kan ha massor med olika skepnader, vi har ju alla masker vi sätter på oss när vi går ut.

– Det var hemskt, faktiskt. Efter psykakuten sa jag ”aldrig mer”, så jag hade samlat allt mitt mod för att gå till vårdcentralen. Efteråt gick jag ut i bilen och storgrät.

Kritisk till psykvården

Över huvud taget är Emmy Abrahamson kritisk till psykvården, det framgår både i boken och under intervjun. När jag frågar hur hon önskar att den fungerade så är det första gången hon blir tyst en lång stund.

– Att man ser hela människan. En del som är deprimerade har goda skäl att vara det, det är inte dem det är fel på, det är deras liv. Jag fattar att det inte finns obegränsat med resurser men någon slags samtalshjälp, att folk får säga ”jag mår förjävligt” och någon svarar ”jag hör dig”, och verkligen gör det. Det tror jag skulle hjälpa många.

I ”Hur man gör succé på dårhus” får man dels veta vad som ledde fram till Majas tvångsintagning, dels hur hon går vidare efteråt. En del i att komma vidare för henne är att se över sitt liv – och syna sina drömmar i sömmarna. Ett budskap som går på tvärs mot mycket man hör i dag om att aldrig ge upp, att alltid hålla fast vid sina drömmar.

”Okej att släppa drömmar”

– Jag ville säga att det är okej att släppa taget om drömmar. Själv drömde jag som ung om att bli skådespelerska, utbildade mig till det – men insåg att jag avskydde att stå på en scen. Det var en befrielse att släppa den drömmen.

– Det kan ju faktiskt finnas drömmar som kan förstöra ditt liv. Hur mycket ska man egentligen offra? Familj, vänner, sin hälsa? Vad är framgången värd om du har gett upp sådant?

Själv är hon nöjd med det liv hon lever nu, ”i en liten by på Österlen”. Hon saknar inte alls sina gamla scendrömmar, och vill heller inte ägna sig åt ståupp-komik.

– Nä, de jobbar ju bara på kvällar och jag är ingen kvällsperson. Körde man ståupp på morgnarna skulle jag vara en världsstjärna – jag är jätte­rolig fram till ungefär klockan 11. Sen går det utför och på kvällarna är jag en sur gammal tant som ingen skulle vilja se.

Följ ämnen i artikeln