Benazir var äregirig – och vacker
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-28
Aftonbladets Staffan Heimerson mötte Benazir Bhutto i Pakistan
Mitt första möte med Benazir Bhutto ägde rum 1991. Pakistan beredde sig för val och aktörerna då var desamma som nu: generaler, Benazir och hennes rival Nawas Sharif, hemliga agenter, separatister och bokstavstroende ultrareligiösa muslimer.
Jag var på den tiden Sveriges Radios korrespondent i Asien och hade använt mig av påtryckare och makthavare, journalistkolleger och diplomater, för att få till stånd en intervju. Jag nämnde Olof Palme och hans namn fungerade som en dörröppnare till en kvinna som blivit en politisk världscelebritet. Klartecken kom. Möt upp i Clifton, hus nr 70.
Benazir var en dotter av Sind, en provins 150 mil söderut, med tolvmiljonersstaden Karachi. En plats där du för 300 kronor kan hyra en Kalachnikov i två timmar för att göra upp dina affärer. Karachi luktar curry och bajs. Smogen av bilavgaser begränsar sikten till 50 meter. Det är kaos och våld.
Clifton ligger – som ett Lidingö – någon mil utanför storstaden och vänder ansiktet mot Arabiska havet. Där har klanen Bhutto sin compound, ett fort med fönster bara in mot gården och inga ut mot omvärlden. Jag minns mina associationer: en Kumlabunker eller ett Obs-varuhus.
Benazir lät mig inte vänta länge. Jag kunde hennes biografi som var en fascinerande paradox i detta ett av världens mest efterblivna, muslimska och kvinnofientliga länder. Hon hade en utomordentlig utbildning, först vid Radcliffe i Amerika, sedan vid brittiska Oxford. Hon tänkte politik i både ideologiska och strategiska former och uttryckte sina åsikter på upper class English, men med subkontinentens melodi.
Jag gjorde den omedelbara – och banala – noteringen att hon dessutom var anmärkningsvärt vacker. Rena drag, mandelögon, otvungen i kroppsspråket, utstrålade auktoritet.
För att inte stöta sig med den religiösa och konservativa väljarkåren klädde hon sig traditionsenligt med hela kroppen skyld och med en vit sjalett över håret. Hon bar glasögon.
Jag tyckte att en kollega hade varit vulgär när han i ett reportage myntat ett beskrivande uttryck om henne. Men jag fann nu att jag i min rapportering inte kunde undvika den eggande allitterationen: den muslimska madonnan.
Intervjun blev lång – och bara den första av flera under valkampanjen. Jag följde henne senare till klanens fäste på den feodalt styrda landsbygden, godset i Larkana, i buss en dagsresa norrut.
Jag fäste mig vid hur levande hennes pappa var för henne, trots att tolv år hade gått sedan han störtats i en militärkupp. Zulfikar Ali Bhutto hade anklagats för anstiftan till mord. Han dömdes till döden och hängdes. Han hade i förväg utsett sin dotter Benazir, som då var 25 år gammal, till sin politiska arvtagare.
Benazir har skildrat ögonblicket i sin självbiografi:
”Hans ansikte röjde att han var bekymrad när jag lämnade honom. Han kallade mig Pinkie och han sa att han avskydde att utsätta mig för fara.”
”Jag sa: Snälla pappa. Jag vet att du som pappa bekymrar dig för din dotters välfärd. Men du är mera än en far för mig. Du är också min politiska ledare, precis som du är den politiska ledaren för alla dem som lider.”
Pompöst, ja. Men ärligt.
Benazir hade en idealistiskt modern syn på sitt hemland. Hon ville befria och förnya det, med en blandning av västerländska metoder och respekt för befolkningens religiositet och traditioner.
Hon var ohämmat självsäker och äregirig. Hon var i sin maktsträvan en manipulatör. Hon var, som hon visade genom att återvända till valrörelsen och bedriva denna öppet och relativt oskyddad, modig bortom gränsen för det fatalistiska.
När jag följde henne under valrörelsen 1991 kom jag henne så nära att hon ibland från valmötets tribun kunde ropa: ”Kom upp här, Steffen, det är något jag vill berätta.”
Det kunde vara att jag fick följa med på en rättegång där hennes fängslade man Asif Zardari, en stilig karl ur Pakistans överklass, skulle höras om korruption, anklagad för olaglig import av en Mercedes. Det kunde också vara hennes tankar om äktenskap: ”Ja, jag giftes bort i ett arrangerat resonemangsäktenskap. Det är en metod som i det långa loppet inte gör människor mera olyckliga än dem som gifter sig av kärlek.”
Jag blev rånad en kväll på väg till ett valmöte på idrottsplatsen i hennes Larkana. Allt väck: plånbok, pengar, pass.
Nästa dag sökte jag upp henne på godset. Hon hade inte tid att låta sig intervjuas ytterligare. Tusentals människor satt i kö för hennes majlis, härskarens mottagning för folket. Men en adjutant kom med mitt pass och sa:
”Det hittades i en rännsten. Ms Bhutto vill att ni ska veta att vi gör allt vi kan för våra gäster och vänner.”