Aftonbladets reporter "glad, rörd och stolt"
Uppdaterad 2012-10-26 | Publicerad 2012-10-25
Aftonbladets reporter Carina Bergfeldt kan få Stora Journalistpriset 2012.
Hon är en av tre nominerade i kategorin Årets berättare för reportaget "Dagen vi aldrig glömmer - Massakern på Utøya".
En 16 sidor lång berättelse där Carina reste genom Norge och träffade överlevarna igen för att berätta om den 22 juli – och vad som hände sedan.
– Mitt syfte när jag skrev var helt enkelt att människor skulle förstå lite mer om vad offren var med om den dagen, säger Carina Bergfeldt.
Motiveringen till att hennes reportage nominerats lyder:
"Av tusen lösa trådar väver hon en tät och tydlig berättelse som griper tag och vägrar släppa."
När vi når Carina, som för närvarande följer presidentvalet i USA för Aftonbladets räkning, är hon mycket glad över nomineringen till det prestigefyllda priset:
- Jag är glad, rörd och stolt. Jag tror inte jag kommer sov på en vecka — jag är alldeles för speedad!
Berätta hur det gick till när du skrev artikeln.
- Det är ett ämne som minst sagt ligger mig varmt om hjärtat. Det var bestämt att vi skulle göra en bilaga på årsdagen av Utøya. Redigeraren Gunnar Hellsing fick idén att vi skulle ha en enda lång text i stället för en massa korta artiklar. Han ville att jag skulle skriva texten, eftersom jag jobbat med händelsen hela året. Jag fick i princip fria händer. Det blev en text som går över 16 sidor.
Men du har följt överlevarna på andra sätt än vid händelsen och under rättegången?
- Jag har rest runt i Norge och träffat flera överlevare. Och inför årsdagen åkte jag med en av dem, Ali Esbati, tillbaka till ön. Det var en helt otrolig resa. Vi gick runt på Utøya i två timmar. Han visade mig hela sin flyktväg, var han gömde sig, var han mötte andra människor.
Hur kändes det att skriva reportaget?
- Att skriva den var nog mitt sätt att hantera det som vi hade varit med om där. Den hade i princip skrivit sig själv i mitt huvud och i mitt hjärta under hela tiden som rättegången pågick.
Hur var det att rapportera vecka efter vecka från rättegången?
- Ett par vittnesmål var bara som en smäll i magen, du känner att du kommer aldrig att glömma den här människan så länge du lever. Och det var de människorna som bara dansade runt i huvudet när jag fick chansen att skriva den här texten. Jag skrev ner deras berättelser och bara hoppades att andra skulle träffas av dem lika mycket som jag.
Vad tänkte du när du kom till Oslo den 22 juli 2011?
- Jag tror att ingen av oss ens kunde ana hur stort och fruktansvärt det skulle bli. Jag var vid regeringsbyggnaden i Oslo när min kollega Caroline Wiberg ringde upp från Utøya och sade "du måste komma hit, det är döda barn överallt". På Utøya fick vi bo på kriscentret i två dagar med offren, som de enda journalisterna i världen.
Hur känner du inför massakern på Utøya i dag?
- Breivik var inte svår att släppa, men hans offer är svåra att släppa. Det är förvånande hur lite jag tänker på honom. Men det har hittills inte gått en dag utan att jag tänker på offren. Det är verkligen sant, de har bara flyttat in. Det är bara att gilla läget, vissa av de människorna kommer bara att vara kvar i huvudet och hjärtat resten av livet.
- Det speciella med rättegången var att den handlade om hat. Men i slutändan blev hela rättegången en tre månader lång kärleksmanifestation. Stödet från de svenska Cover it live-läsarna var helt otroligt. Vi satt tio timmar om dagen fem dagar i veckan och läsarna skrev saker som att "jag sitter och gråter framför datorn" eller "hälsa att jag tänker på dem" och så vidare. Idén från Breiviks sida var hat, men det slutade i mängder av berättelser om människor som är snälla mot varandra när någonting riktigt himla vidrigt händer.
Hur kommer du att reagera om du får Stora journalistpriset?
- Alltså, mitt syfte när jag skrev var helt enkelt att människor skulle förstå lite mer om vad offren var med om den dagen. Vilka otroligt starka människor de är. Att jag är nominerad tar jag som tecken på att budskapet har nått fram. Det räcker gott och väl.