Anders Tegnell om coronapandemin: ”Det är det enda jag ångrar”
Publicerad 2023-11-03
Under pandemin kallades han för ”mördare” och anklagades för att ”spela rysk roulette med människors liv”.
Nu berättar bokaktuella Anders Tegnell att hans familj blev hotad och att han tvingades till personskydd.
– Det kom ett mejl där det stod ”vi vet var dina döttrar bor”.
Det var 2013 som Anders Tegnell tillträdde som statsepidemiolog, men föga kunde han ana den mediala tvättmaskin han skulle kastas in i sju år senare när coronapandemin svepte över världen.
Till en början var många djupt kritiska till Folkhälsomyndighetens agerande, men sedan vände vinden och den nya rikskändisen Anders Tegnell blev plötsligt lite av en landsfader.
Idag släpps boken ”Tankar efter en pandemi” där han ger sitt perspektiv på pandemin och de vägval som gjordes, men också vad vi kan lära oss inför nästa pandemi.
I boken ger du ett lugnt intryck när första larmet om ett nytt virus från Kina dök upp. Förstod ni inte alls faran då?
– Nej, det ska jag vara ärlig och erkänna. Att vi fick höra sådana här signaler var inte helt ovanligt. Man tänker att det kan bli något, men väntar och ser. Så man går inte igång på varje grej.
Kan vi andas ut nu, eller finns det en risk att den här pandemin blommar upp igen?
– Vi kommer nog se en vinter där det blir lite mer av covid. Här i Sverige och norra Europa har det visat sig vara ganska säsongsbetonat. Men det kommer inte bli som det var under den första och andra vågen. Nu är så många vaccinerade och immuna, så på den nivån kommer vi aldrig hamna igen.
Tror du det kan komma en ny pandemi i en annan form?
– Ja, det gör det säkert. Vi lever i den värld som vi lever i och då finns hela tiden risken att smitta av någon sort vandrar från djursidan till människosidan. Ju fler vi blir och om vi framför allt inte sköter vår djurhållning väldigt väl så finns det en risk. Det är oftast djuren som är början till sådant här.
Världen släcktes ner och paniken blev ett faktum. Förstod ni att pandemin skulle kunna pågå i flera år?
– Ja, det måste jag säga. Det var vi helt inne på.
Men det adresserade ni inte riktigt?
– Jag tyckte ändå vi gjorde det. Vi pratade väldigt mycket om att vi behövde ha hållbara åtgärder som vi skulle kunna hålla på med länge. Däremot tror jag inte människor ville ta in det. Det var för jobbigt.
Om du blickar tillbaka, är du nöjd med din insats?
– Jag tycker nog att vi på myndigheten gjorde ett bra jobb under omständigheterna. Hade vi vetat mer innan hade vi kanske gjort en del saker annorlunda, men det är en annan sak. Vi gjorde så mycket vi kunde med de verktyg som vi hade.
Är det något du kan ångra?
– Ett tag fick man inte ha besökare på äldreboenden och det kan jag ångra. Den frågan drev inte vi så mycket, det var mer verksamheterna själva som sa att det var viktigt att inte ha besökare där. Men det tror jag verkligen orsakade onödigt lidande, både för de som var där och för anhöriga som inte kunde komma dit. Det är ganska lite som talar för att det egentligen hade varit någon risk med det.
– Sedan kan jag också tycka att de äldre kanske kunde ha fått en egen röst. Är man gammal och sjuk kanske det är värt en liten risk för att få träffa sina barnbarn.
Det kanske är en förbjuden tanke, men var det inte lite spännande att vara med och verka i den här historiska händelsen?
– Den frågan dök nog aldrig upp i mitt huvud. Vi hade också så mycket att göra hela tiden. Jag tror inte heller vi fullt ut förstod vilken stor händelse vi var med om.
Men hur känns det nu i efterhand?
– Det är ju spännande, det går inte att komma ifrån trots allt lidande och alla som har drabbats. Det är en världsunik händelse som jag hoppas att vi kan ta med oss och lära oss av på många sätt.
Många ansåg att vi hade rätt slappa lagar och omvärlden tyckte vi inte var kloka som inte körde lock down. Vad tänker du om det?
– I stora delar var det missuppfattningar. När jag har varit ute och pratat med kollegor i andra länder så har de förstått vad vi försökte göra och att det inte var så olikt mot vad de försökte göra. Men vi hade lite andra verktyg och möjligheter och vi gjorde också andra bedömningar om vad som var möjligt och inte.
Till och med Donald Trump gick till attack mot Sverige?
– Jo, men det var i och för sig inte så förvånande.
I många länder blev det väldigt politiskt, men här kändes det som politikerna litade blint på dig och Folkhälsomyndigheten?
– Ja, men det var också därför vi kunde hålla i vår linje. Vi var ganska trygga med den, att det var det bästa vi kunde göra. I media har det låtit som det var en kritikstorm, men det var inte hela sanningen. Mätningarna visade hela tiden att 75-80 procent av befolkningen tyckte att vi gjorde ett bra jobb. Då får Trump säga vad han vill.
När vi sågs under pandemin sa du att du inte alls var övertygad om att Sverige hade valt rätt väg?
– Övertygad kan man aldrig vara och vi vred ändå på saker och ting hela tiden. Vi satt inte bara stilla och tittade på.
Ni på Folkhälsomyndigheten JO-anmäldes av privatpersoner på grund av pandemihanteringen. Du kallades för ”mördare” och ”psykopat” och anklagades för att ”spela rysk roulette med människors liv”. Hur kändes det?
– Att jämföras med Hitler som jag också gjorde är inte skoj. Men jag är rätt bra på att hålla bort sådant och kan inte riktigt köpa allvaret i det. Jag tror inte heller att de som håller på så där inte riktigt förstår vad de gör.
Hur mådde du då?
– Det funkade. Min syster ringde ibland och frågade hur jag mådde och det är klart att det fyllde livet under den tiden. Men jag låg inte sömnlös på nätterna.
Du råkade hosta till under en pressträff och det blev ramaskri. Sedan menade du att det pågick en mobbningskampanj mot dig varpå er chef röt ifrån rejält. Då vände plötsligt vinden och du blev betraktad som en hjälte?
– Ja, jag kommer fortfarande ihåg den dagen som jag kom till receptionen och den var full med blommor. Det kom så mycket att vi fick frågan om vi ville få blommorna portionerade.
Hur kändes det?
– Jättekonstigt. Jag har jobbat på myndigheter större delen av mitt liv och har aldrig varit med om något sådant här.
Det blev en enorm hype kring dig som person. Butiker erbjöd Tegnell-tryck på koppar och kepsar, Dr Alban skrev en låt om dig och en person lät tatuera in ditt ansikte på armen. Var du mest smickrad eller besvärad?
– Mest besvärad. Det kändes fånigt. Jag gjorde bara mitt jobb och så gick folk igång på det där sättet.
Tidningen Café gjorde artikeln ”Så snor du stilen från statsepidemiologen och landsfadern Anders Tegnell”. Du blev också en modeikon på köpet?
– Haha! Ja, och Myrorna i Göteborg skyltade också med ”Tegnell-looken”. Mina döttrar som gick förbi där skrattade rått. Min stil är inte så genomtänkt och jag tar det som ligger överst i lådan.
Du skriver också i boken om att du och familjen blev hotade hösten 2020, berätta?
– Ja, då gick man över gränsen på sociala medier på ett sätt som inte var okej. Sedan kom det flera mejl som jag lämnade över till våra säkerhetsansvariga som hade en dialog med polisen om hur allvarligt man skulle se på dem. Det kom även ett mejl det där de stod ”vi vet var dina döttrar bor”. Då kände jag bara… Nej…
Blev du rädd?
– Nej, för jag kunde inte riktigt ta det på allvar. Men jag tyckte det var obehagligt, och det var framför allt obehagligt för våra döttrar. En gång var det också en person som vandrade runt vår tomt och då ringde vi polisen.
Det gick så långt att du hade personskydd under en period?
– Ja, och personskyddsenheten gjorde det väldigt bra. De kom hem och pratade med oss och gav oss goda råd på ett väldigt seriöst och bra sätt. Ett tag följde de med mig upp till Stockholm. Men sedan trappades det ner. Men vi talades vid inför officiella möten och de var också med någon gång.
Förra året lämnade du jobbet som statsepidemiolog då du hade erbjudits ett toppjobb på WHO i Genève där du skulle arbeta med globala vaccinåtgärder. Men sedan blev det inte av?
– WHO är en rätt komplicerad myndighet och tyvärr visade det sig att man hade gått in fel väg. De som har hand om vaccinfrågorna började driva processen från sitt håll och det krockade med hur man officiellt ska göra när man lånar ut folk till WHO. Det slutade med att WHO sa att vi behövde göra om allt från början. Vid det laget var alla rätt trötta på alla svängar fram och tillbaka.
Hur kändes det?
– Då kändes det rätt tråkigt för jag hade verkligen sett fram emot det jobbet. Men nu sitter jag som fristående expert på Folkhälsomyndigheten och jobbar framför allt med internationella projekt, och det är minst lika roligt.