Angavs av sin bästa kompis
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-25
Aftonbladets Oisín Cantwell träffar Jan Guillou
ÖSTHAMMAR. Jan Guillou ser plötsligt ledsen ut.
Han vet nu att det var hans gode vän Arne Lemberg som angav honom till Säpo för drygt 40 år sedan.
– Hur det känns? Jag tror jag vet hur det är att vara tysk och läsa sin Stasi-akt och få veta att det är ens egen bror som har förrått en.
I grund och botten är dock Guillou på påfallande gott humör denna dag.
Det har gått några timmar sedan han läst tidningen Expressens avslöjande om hans uppdrag åt den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB som ung, och han skulle kunna vara arg eller uppjagad eller i vart fall pressad.
Men han är vänlig och svarar tålmodigt på alla frågor.
Vi sitter i det stora vardagsrummet i Guillous och sambon Ann-Marie Skarps hus utanför Östhammar i Uppland.
Det är en märkligt mild och fuktig höstdag utanför fönstren och på väggarna hänger naturligtvis jakttroféerna – krokodilhudar, lodjur, buffel och vildsvin.
Jag börjar med att be Jan Guillou själv berätta om sina kontakter med KGB. Han berättar om hur en 22-årig, mycket ivrig, reporter på FiB/aktuellt hamnade på sovjetiska ambassadens årliga firande av revolutionsdagen 1967, ditskickad av tidningens chefredaktör.
Måste skaka av sig Säpo
En man vid namn Jevgenij Ivanovitj Gergel började prata med honom. Han föreslog att de skulle träffas och äta middag någon gång.
– Det gjorde vi. Och när vi ätit den där middagen förstod jag att wow, jag har fått KGB på kroken. Vilket är en väldigt optimistisk tolkning eftersom det snarare var tvärtom.
Hur förstod du att han var spion?
– Han förklarade att det inte är några problem för mig att ta mig till mötesplatsen, men att han måste ägna några timmar åt att skaka av sig Säpo. I och med att han berättade det har han också klarlagt att han är spion. För om han nu var handelsattaché eller vad det nu var han presenterade sig som så hade han ju inte haft anledning att oroa sig.
– Jag berättade för min kollega Arne Lemberg om den här strålande möjligheten att göra ett scoop. Vi blev båda eld och lågor och hetsade upp varandra och tänkte att om man odlar den här kontakten och sköter sina kort väl så kommer vi ha det stora journalistpriset som i en liten ask.
– Sen träffar jag den här ryssen kanske en gång i månaden under uppraggningsfasen.
Träffades på restaurang Oden
Hur gick det till när ni bestämde mötesplatser?
– Han sa en restaurang och en tid. Andra eller tredje gången hade han med sig spritflaskor som jag i triumf bar med mig tillbaks till FiB/Aktuellts redaktion. Allt detta är standardformuläret 1 A för hur en sådan här spionkontakt ser ut i början.
Vilka krogar träffades ni på?
– Det har jag själv glömt fullständigt, men nu har jag nyligen läst Arne Lembergs angiveri till Säpo. Enligt honom ska det ha varit restaurang Oden vid Odenplan och möjligen Wasahof. Sen minns jag någon krog i Vällingby.
Vad pratade ni om?
– Det var självklart vad man pratade om på 60-talet. Hela världen stod i brand. Apartheidregimernas möjligheter att överleva, de portugisiska kolonialkrigen, sexdagarskriget, den sovjetiska invasionen i Prag, Vietnamkriget. Samtalsämnen som räcker i timmar och timmar och timmar.
Var det bara politiska diskussioner i början? Bad han dig inte om några tjänster?
– Nej. Först snackar man politik. Sen kommer han med lite presenter. Vi har så mycket sprit över på ambassaden, här har du. Allt detta följer vad alla underrättelseexperter känner till som en standardmall.
Sen kommer ni till nästa fas.
– Jo, Gergel började be mig om tjänster. Jag skulle egentligen ha sammanställt en rapport om nordiska rådets nästa kongress. Ungefär som att skriva en ledarartikel eller något sådant. En annan gång var det Centerns ungdomsförbunds inställning till Vietnamkriget.
– Han skulle egentligen ha skrivit den själv, men hade inte tid. Jag tänkte att nu ska kontakterna fördjupas och han vill se om han kan lita på mig. Jag tänkte att det där är inget problem eftersom det är lagligt.
– Jag levererade den där texten ganska snabbt. Då fick jag till min förvåning betalt. Det var 800 kronor, vet jag nu efter att ha läst Lembergs rapport. Han och jag delade för övrigt på pengarna.
– Gergel var samtidigt noga med att jag skulle skriva på ett kvitto om att jag tagit emot pengarna.
– Jag tänkte att de ville ha en hållhake på mig, ett bevis på att jag tagit emot pengar. Men det gjorde ingenting eftersom jag levererat en journalistisk text som i juridiskt hänseende inte skiljer sig från att göra till exempel ett extraknäck åt Lektyr.
Vad hände sedan?
– Efter de här inledande mötena skulle kontakten fördjupas på ett sådant sätt att jag skulle börja få inblick i KGB:s verksamhet i Sverige, vilket är med förlov sagt korkat.
Hur länge pågick detta?
– Några år. Varannan månad. Hela tiden på krogen. På varje möte bestämde vi när och var vi skulle ses nästa gång.
– Jag fick lära mig att om jag någon gång skulle behöva ta kontakt med Gergel av något viktigt skäl så skulle jag ringa ett visst nummer vid åttatiden på kvällen och lägga på luren. Sen skulle jag vänta exakt 40 sekunder och ringa igen och lägga på luren igen. Då visste han att det var jag.
– Efter det skulle jag gå till en telefonkiosk vid biografen Grand i centrala Stockholm och ringa ett samtal, vilket som helst. Samt skriva en siffra med krita som angav vår mötesplats. Om jag inte kom dagen efter så skulle jag komma dagen efter det. Men detta behövde aldrig genomföras.
Du fick en ny kontaktman efter några år.
– Boris Tjivarsevsketj. Han var yngre, mer intellektuell. Inte andra världskrigsveteran som Gergel. Han var mer västerländsk, mer modern. En kul typ, helt enkelt.
Vad bad han om?
– Aldrig någonting vad jag kan komma ihåg. Vi umgicks och hade kul. Det var ju inte vem som helst som kunde få Sovjetunionens syn på saker så där rakt över matbordet. Det var givetvis väldigt intressant för en politiskt intresserad kille.
– Jag uppfattade det som, 1) något spionavslöjande den här vägen kommer det aldrig att bli, och 2) de vill bara hålla igång den här kontakten i förhoppningen om att jag någon gång i framtiden kommer välja en intressantare karriär än att vara frilansjournalist.
– Det här var inga märkvärdigheter. Jag träffade en CIA-kille på samma sätt vid den här tiden. Och socialdemokraten Pierre Schori. Vi utbyte tankar och åsikter.
”Jag fick kalla fötter”
Du bröt kontakten 1972.
– Ja, det var så fort jag började ana en kommande IB-affär. Då fick jag väldigt kalla fötter. Det som jag då tyckte var ett fullständigt oskyldigt umgänge skulle inte vara oskyldigt längre. Det umgänget skulle missförstås avsiktligt av åtskilliga.
Är det alltså så att du gjorde två insatser åt KGB.
– I form av de här två artiklarna, ja.
Inga andra uppdrag?
– Nej. Eller i så fall liknande artiklar. Jag minns inte.
Nöjde sig verkligen KGB med det?
– Nej. Jag upplevde något som får ses som ett pålitlighetstest. Gergel hade med sig en portfölj en gång. Han sa att det som ligger i den här portföljen ser ut som väldigt oskyldiga dokument. Men det är de inte.
– Han frågade om jag i morgon vid den och den tidpunkten ville gå till den och den tunnelbanestationen och ställa ner den vid sidan av bänken. Det kommer någon och frågar om det här är vägen till Ringvägen eller något sådant. Då säger du att det är åt andra hållet. Då tar han portföljen och går.
– Jag tänkte att nu börjar det likna något. De vill se om jag springer till polisen med den här portföljen som rimligen inte innehåller någonting. När jag gick ner i tunnelbanan stod två killar och fotograferade mig. De ville kolla om jag gjorde som jag skulle. Jag genomförde charaden. Det kom en gubbe och tog portföljen. Sen hände inget mer. Hela uppdraget var ett uppenbart test.