Familjen Borwick röstar konservativt

Wolfgang Hansson

"Brown och labour har gjort landet bankrutt"

Vi rullar in på en tvärgata till Kensington High Street och genast andas det välstånd långt utöver det vanliga.

Gräsmattorna är som perfekta golfgreener.

helskärm

Därför blir jag lite förvånad när vi kommer in i ett kök som förmodligen inte renoverats sedan 70-talet.

Victoria berättar att de tog över hennes föräldrahem när mamma och pappa dog och inte brytt sig om att göra så mycket åt det.

Huset är gigantiskt och värt tiotals miljoner kronor men hemarbete är inte Victorias favoritgren.

Hon är upptagen av samhällsfrågor och lokalpolitik. Maken Jamie av jobbet som VD för ett eget företag som tillverkar transportbilar som går på el.

– Två dagar i veckan är jag i Coventry där fabriken ligger, berättar han bekvämt tillbakalutad och med den vita skjortan uppknäppt i halsen.

Generösa

Tidigare tillverkade han Londons klassiska taxibilar som han själv var med om att utveckla. Nu är företaget sålt till kinserna.

Victoria river bort en gul post it-lapp från kylskåpsdörren som skulle påminna henne om vårt besök.

Vi får välja mellan svart te och Earl Grey som serveras i stora, generösa koppar vid köksbordet.

Paret sitter hellre här än i det vackra vardagsrummet som är stort som en normal tvårummare med tunga, guldfärgade gardiner som ramar i det stora glasfönstren ut mot trädgården och vackra oljemålningar på väggarna.

Besökte pub

Samtalet glider omedelbart in på politik, Victoria största intresse vid sidan av de fyra barnen. Alla utom ett är utflugna så hon har gott om tid att ägna sig åt posten som fritidspolitiker i stadsdelsförvaltningen för Kensington där hon representerar konservativa partiet.

– I går besökte jag en pub och talade med ägaren eftersom några boende klagat på för hög ljudnivå, berättar hon och utstrålar mer energi än en solpanel. Annars ägnar jag mycket tid åt att försöka förhindra att det lokala postkontoret i Kensington stängs.

Hon ser sig som en medkännande konservativ.

– Jag försöker hjälpa människor att hjälpa sig själva. Men ibland måste samhället gripa in.

Brown rött skynke

Labour och Gordon Brown är ett rött skynke.

– Brown har gjort landet bankrutt, säger hon och det rödlätta håret guppar av ilska. Han lämnar landet i sämre skick än när labour tog över för 13 år sedan. Jag kan prata länge om allt han gjort fel. Jag kommer att känna mig mycket tryggare i David Camerons händer när han förhoppningsvis vunnit valet.

Jamie är en lika hängiven anhängare. Men mer avslappnad och låter mestadels Victoria sköta politiksnacket.

– Vi måste få stopp på slöseriet, nöjer han sig med att säga.

Däremot pratar han mer än gärna om fördelarna med elbilar, batteriteknik och varför Sverige ännu inte upptäckt hans fordon.

Brutit benet

Victoria arbetar också halvtid på en tankesmedja som vill förhindra att EU-samarbetet utvidgas ytterligare.

– Vi tycker de nuvarande villkoren för Storbritannien är för dåliga och vi vill till varje pris stoppa alla planer på anslutning till euron. Ni i Sverige är vettiga som står utanför.

Hon talar en välartikulerad engelska som vittnar om en uppväxt långt från de ruffa förorterna.

Sonen William, 13 kommer hem från Flygkadetterna, en form av scouter. Han hälsar otvunget och börjar genast gulla med sin kanin Mouse som brutit benet och därför tillfälligt fått sin bur flyttad till köket.

Privatskola

William går på privatskola vid Sloane Square. Hills House är samma skola som prins Charles gick på.

Två av de övriga barnen går på universitet i USA.

– Utbildningen är lite bredare där, förklarar Victoria. De behöver inte bestämma sig lika snabbt för vad de vill bli.

När Victoria berättar om fjärde barnet blir rösten dämpad och en slöja av sorg lägger sig över ansiktet. Äldste sonen har hjärtproblem och vårdas sedan länge på institution. Hon och Jamie hyllar sjukvården som gjort så mycket för deras barn.

Hyllar skype

Med snabba steg går Victoria upp till kontoret på andra våningen av husets tre och kopplar upp sig via skype med dottern Alex på universitetet i Virginia. Dottern ansikte fyller datorskärmen. Hon är glad. Hon har precis vunnit pris som skolans bästa debattör.

– Vi håller kontakt med barnen en gång i veckan. Skype är verkligen fantastiskt.

Samtidigt kollar hon mejlen för att se om någon av de boende i stadsdelen behöver hjälp med något.

– Det är det första jag gör på morgonen och det sista jag gör på kvällen innan jag somnar. Även om det är ett frivilligt uppdrag känner jag att jag måste finnas till hands.