Här frodas livet...

Staffan Heimerson

RAPPORT FRÅN HIMLEN, KALL.

För fyra år sen sa Mariska Brouwer till sin make Jörgen:

– Vi måste skaffa oss lite utrymme …

Makarna var poliser, hon till fots, han på motorcykel, med två döttrar, i Etten-Leur – ”en liten by med bara 50 000 invånare” i sydligaste Holland. Livet kändes trångt.

I Kall skaffade de sig utrymme. Kall är en del av Åre kommun och är ett område stort som Blekinge. Där bor 500 människor. Befolkningstätheten per kvadratkilometer blir obetydligt över 0,0.

– Det ligger på nordsidan av Åreskutan, sa bygdens mest namnkunnige riksdagsman, den 54-årige centerpartisten Pelle Åsling. Det är Sveriges vackraste baksida.

Avsides och obefolkat skulle det rimligtvis vara som ett väntrum till döden. Men icke.

Den lilla befolkningen i Kall tog – på ett sätt som inte går att finna i andra svenska kommuner – kontrollen över sina liv. De kapade makten från ”central­regeringen” i Åre. (Åre, där på 20 år befolkningen stigit med tio procent, är klassad som den tolfte mest välskötta kommunen i riket).

Först gjorde Kallborna sin områdesstyrelse med byalagens representanter (ungefär som en kommundelsnämnd) aktiv.

Sedan bildade de 1991 en intresse­förening som såg till att bygdemedel, i praktiken statens ersättning för förstörelse i samband med utvinning från fem vattenkraftverk, gick direkt till deras område.

Varje år två, tre miljoner in. Bingo!

Självständigheten blev stor och vice ordföranden Egon Wikström, 55, gav kalla Kallfakta om hur man satsat på skolan, äldreboendet och trådlöst bredband.

Kalls rykte blev gott. En systerson till H&M:s Stefan Persson, Stefan Bengtsson, satsade på människors intresse för vild bilkörning, i skogen och på is, och byggde det stora hotellet Auto Lodge.

En annan miljonärsfamilj, Brummer, blåste liv i Fävikens magasin som under kocken Magnus Nilsson blivit en av landets mest hajpade restauranger. Där hålls en stor jakt- och fiskemässa.

– Ja, sa riksdagsmannen Åsling, all utveckling är lokal, det är inte de centrala satsningarna som lyckas. För en bygd gäller det att fokusera på sina möjligheter.

Utan befolkning är det dock knepigt. Till Kall flyttar det in 20 personer om året. När norrmän flyttar in hålls priserna på fastigheterna uppe. Men 30 av Kalls äldsta dör varje år.

Hur kan man då ha underlag till den viktigaste faktorn av alla för en levande landsbygd: affären, lanthandeln?

I ”huvudorten” Kall med 95 personer har det gått. Men 47 kilometer längre in i ödebyg­derna, i Kallsedet, där egentligen ingen bor?

Lanthandeln där räddades när de två poliserna, han 43, hon 41, i det klaustrofobiskt tätbefolkade Holland beslöt sig för att bryta upp tillsammans med sina två barn, nu 12 och 10.

Familjen Brouwer kom den 4 november 2007.

– Det var dimmigt och det låg snö på marken, berättade nu Mariska. Vi tittade på varandra och sa: Här finns det plats. Vi stannade. Vi köpte lanthandeln. Vi lärde oss svenska.

Nu sköter Jörgen campingplatsen med husvagnar uppställda på årsbasis. Mariska har butiken. Hon är blåögd och med ett vitt skratt håller hon den öppen sju dagar i veckan.

Butiken är centrum för allt: det finns bensinmack, det är där busslinjens paket lastas av, apoteket har sin beställning, biblioteket en filial om tre hyllor och här finns ett internetkafé bortom korv­grillen och espressomaskinen.

Därmed har Kallsedet hamnat i lattekulturen.

Det var som optimisten Egon Wikström sagt:

– Vi är ganska många som har bestämt oss för att vi vill bo kvar. Då måste vi fixa vår egen service. Någon annan gör det inte. Vi har många gånger tagit saker i egna händer – för som bekant kommer inga stekta gråsparvar flygande i luften.