Det blev ingen dans på rosor
Publicerad 2014-12-11
Etikettskola, dansträning och klänningspanik.
Jag hade gått igenom allt för att klara Nobelbanketten.
Men det jag borde ha fokuserat på var vad som kom efteråt – jakten på statsministerdansen.
Okej. Jag sparkade av skorna redan under förrätten och spillde ut delar av soppan på bordsduken snabbare än jag hann säga ”skål”.
Ibland glömde jag också bort att nicka en extra gång till min bordsherre och ja, jag fastnade rätt rejält med klänningen under min stol när jag skulle resa mig för att gå på toaletten.
Men när den fyra timmar långa middagen var över var det också det enda som hade hänt.
Det var inga armbågar på bordet, ingen bruten taffel, ingen pinsam tystnad, inget snubbel på klänningen, ingen mobiltelefon som ringde och ingen uttråkad bordsherre.
Alla förberedelser gick i lås. Inget hade gått fel.
Då var det bara att skrida upp för trappan och dansa med statsministern!
Trodde jag, ja.
När 1 300 dansglada gäster försvann upp i Gyllene salen försvann Stefan Löfven ... ja, vart?
Vi letade. På dansgolvet. Utanför dansgolvet. På balkongen. Nedanför balkongen. I de inre rummen och i de yttre rummen. Vi frågade och vi spejade.
Jag twittrade och undrade under #FridaPåNobel.
Men ingenstans kunde vi hitta Stefan Löfven.
Miljöpartiets Gustav Fridolin muntrade upp genom att snurra mig alldeles för många varv i en stillstående dans i ett av de innersta rummen. Efteråt försökte jag förneka hur yr jag var genom att mumla något om att ta en selfie. (Även den blev lite lätt suddig.)
Kulturministern Alice Bah Kuhnke såg till att sätta lite rytm på jakten genom att bjuda upp till en rumba mitt på dansgolvet. Ingen av oss kunde dansa rumba och visste väl egentligen inte om det passade, men vi försökte ändå. ”Det är fel musik, vi måste ha med mer fart” ursäktade vi oss med och ägnade resten av låten åt att skratta.
Men varken snurrar, rytmer eller delar av de rödgröna kunde locka fram statsministern.
Så vi letade. På dansgolvet. Utanför dansgolvet. På balkongen. Nedanför balkongen. I de inre rummen och i de yttre rummen. Vi frågade och vi spejade.
Men ingenstans kunde vi hitta Stefan Löfven.
Framåt midnatt hade någon sett honom smyga runt i utkanten av dansgolvet men när vi väl sprang dit var han borta. Och trots att vi delade upp oss, gick i skift och skakade loss med ett gäng högskolestudenter så dök han aldrig upp.
Ja, jag gick på Nobelbanketten för att dansa med statsministern.
Ja, jag lärde mig dansa för att inte trampa honom på tårna.
Men i slutändan hamnade jag ensam på dansgolvet med mina egna tår i sitt fulla skick och utan statsministerselfie. #FridaPåNobel kommer alltid att sakna sin sista slutkläm. Sin sista Twitteruppdatering och Instagrambild!
Det är tur att det var en rolig väg dit.
Magisk mat, intim dans och toamiss – Aftonbladets reporter om festen
Sällskapet: 
Där kom jag livrädd för att hamna bredvid några stela pinnar. I stället hamnade jag bredvid de härliga två som gjort alla blomsterdekorationer!
Maten: 
Efterrätten var så magisk att jag knappt kan prata om den och förrätten var god. Men vad hände egentligen med huvudrätten? Den var varm men det var liksom det.
Placeringen: 
Alltså, bord 53 vid en pelare. Sidosikt. Med ryggen mot honnörsbordet. Man kan säga att det var en av de sämre. Men det var ändå en placering!
Underhållning:
Jag älskar dans! Och jag älskar den här dansen! Den var så intim och härlig att den blev lite obekväm i den där annars rätt stela salen. Perfekt, med andra ord.
Insta-moment: 
Det var inte bara jag som var uppe med telefonen om man säger så. Alla passade på att föreviga sig själva så fort de fick tid. Det är en ny tid, Nobel.
#FridaPåNobel:
Jag tänker ge er fem plus för allt ert engagemang den senaste veckan! Och bästa Twittersvaret efter midnatt när jag skrev att jag var sämst på dansgolvet: ”Om jag var du: Gå på toa och kom tillbaka när det är slut”.
Vloggtillfällen: 
Fick gå på toa för att kunna spela in en vlogg till er som var i realtid. Kom ut och hade använt servitörernas toa och de stod utanför och skrattade. Ingen succé kanske.