Svensk terrorist borde inte vara någon chock
Inget skiljer svenska jihadister från belgiska eller franska
Hur kan någon vara chockad över att en svensk verkar vara inblandad i terrordåden i Bryssel?
Med så många radikaliserade svenska ungdomar och så många varningar från Säpo är det enda förvånande att svenska terrorister inte dyker upp oftare.
En imam i Malmö uttrycker chock över att Osama Krayem, som han träffat sedan denne var ung tonåring, kan ha varit inblandad i terrordådet i Bryssel. Andra uttrycker liknande känslor.
Uttalanden av samma slag brukar komma nästan varje gång någon ung man eller kvinna rest till Syrien för att strida på Islamiska statens sida. Alla är chockade och anade inget.
På ett plan är reaktionen begriplig men det verkar också finnas en enorm naivitet. En oförmåga att ta in verkligheten. Att inse att bara på några år har 300 svenska ungdomar rest för att strida på de radikala islamisternas sida i Syrien och Irak. Ett 40-tal av dem har dödats i strid. Säpo hävdar att 115 av de resande jihadisterna återvänt till Sverige.
Säpo har gång på gång varnat för att det i den gruppen finns individer med både kompetens och vilja att genomföra terrordåd i Sverige.
Nätverk av jihadister
Vid sidan av de resande finns ett antal hundra andra radikaliserade personer som valt att inte resa men som ändå sympatiserar med IS och liknande rörelser.
I grund och botten finns det inget som skiljer svenska radikala islamister från belgiska, franska eller tyska. Tvärtom knyts de samman av en gemensam ideologi. Några av dem har stridit sida vid sida i Syrien eller Irak. En utmärkt arena för att "bonda" och skapa samhörighet.
Det finns ett jihadistiskt nätverk i Europa där radikaliserade människor känner varandra, hjälper varandra och uppenbarligen planerar aktioner tillsammans.
Därför borde ingen vara förvånad ifall svenskar är inblandade i terrordåd i Belgien eller Frankrike. Eller för den delen ifall terrordåd inträffar här i Sverige. Än så länge har vi, bortsett från den misslyckade självmordsbombaren Taimour Abdulwahab i Stockholm, varit lyckligt förskonade. Men det finns definitivt inga garantier för att det fortsätter så.
Svenska jihadister är inte snällare eller mindre våldsbenägna än belgiska eller franska. Det är definitivt dags att sluta bli förvånad och istället satsa hårdare på det förebyggande arbetet.
Motgift
Problemet är att det inte finns något okomplicerat svar på vem som blir terrorist. Två personer med precis samma uppväxt, samma familjeförhållanden, från samma bakgrund och med samma skolgång kan utvecklas åt helt olika håll. En blir terrorist. Den andre blir det inte.
Och ingen kan säga varför.
Några terrorister kommer från fattiga förhållanden, arbetslöshet och usel hemmiljö. Andra är välutbildade från en etablerad medelklass. Den gemensamma faktorn är att de inte känner samhörighet med samhället de lever i. De känner sig inte accepterade eller behövda. De letar efter gemenskap, att höra till.
Västvärlden försöker febrilt hitta en metod för att upptäcka dessa ungdomar och stoppa radikaliseringsprocessen innan den gått för långt. Men hur många seminarier och konferenser som än hålls så verkar samhället ha svårt att få fram ett motgift.
Trendigt
Radikaliseringen handlar ofta om kompisgäng och äventyrslystnad. Sällan är ungdomarna särskilt religiösa. De lyssnar varken på imamer eller vuxenvärlden. I dessa miljöer har det blivit trendigt att bli terrorist.
Det är viktigt att försöka stoppa radikaliseringen men också viktigt att inse hur svårt det är.
Ett första steg är att ta hotet på allvar innan något händer nästa gången. Att agera istället för att bli chockad.