Kan vi bli ett land av hat?

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-22

Rädslans vindar blåser i Vellinge Rykten går om att flyktingbarnen i själva verket är i 25-årsåldern. En kvinna tycker att frågan är komplicerad. ”Om de inte kan acceptera våra lagar – tillbaks med dem”. Men alla känner inte så. Vandrarhemmet har fått kort. ”Välkomna hit”, står det.

Det stormar i Vellinge. Inte bara i politiken. Sneda pilträd längs landsvägarna knäar inför vinden som ska närma sig stormstyrkor framåt kvällen. Molnen på himlen sveper över landskapet med en sådan fart att det ser ut som om någon snabbspolar tiden.

Inne på torget håller Veronica Olofsson på att öppna sin frisersalong. ”Lock ’n’ Roll” står det på skylten över dörren, och den första kunden sitter redan och väntar. Veronica säger att hon tycker att det känns jobbigt att säga att man är från Vellinge i dag. Om man går ut i Malmö.

”Du kan säga att du är från Svalöv”, föreslår jag. Grannkommunen Svalöv fick också ta emot ensamkommande flyktingbarn med kort varsel, utan att det blev några problem.

Veronica tror att många i Vellinge har blivit provocerade av att barnen inte är barn utan ungdomar.

–?Barnklippning här, det är om man är under 10 år, säger hon.

På stan har det gått rykten om att killarna på vandrarhemmet i själva verket är i 25-års åldern, och kvinnan som skall klippa sig tycker att det har getts en felaktig bild av vad som är flyktingbarn. Hon tycker att invandrarfrågan är komplicerad.

–?När de inte accepterar de regler som vi har här. Ta tvångsgifte till exempel. Om de inte kan acceptera våra lagar – tillbaks med dem.

På torget står en liten vit falafelvagn på hjul och jag kikar in genom luckan och pratar med Mustafa Ali som kommer från Libanon.

”Är det många invandrare här i Vellinge?”, frågar jag.

–?Näe. Det är jag och Adel, säger han, och pekar bort mot en grönsakshandel lite längre bort på torget.

I samma stund knackar det på baksidan av vagnen och Adel Abdul sticker in sitt huvud genom dörren.

”Hej Adel”, säger jag. ”Hur är det att vara invandrare i Vellinge kommun?”

Adel säger att han tycker att det är kanon. ”Inga problem.”

Mustafa Ali från falafelståndet är en av få invandrare i Vellinge.

–?Från början kanske, innan de kände mig, då var det lite annorlunda. Men jag tycker att kommunen är bra och att de har rätt i sina åsikter om invandrare, säger han.

Under de senaste dagarna har Vellinges starke man Lars-Ingvar Ljungman svängt i frågan, och det kan inte vara helt lätt att hänga med i svängarna. Adel går tillbaka till sina sysslor, och jag ska över till Anders som väntar med nybryggt kaffe.

gra minuter senare kör jag av in på en villaväg och förvånas över hur tätt husen ligger här. Åkermarken runt kvarteret är som ett öppet hav, ytorna är oändliga, vilket å andra sidan kanske kan vara en förklaring.

Nybyggda villor med minimala trädgårdar tar skydd av varandra mot vinden, och på de inre villavägarna råder det nästan stiltje.

Det är en gemenskap som är på gott och ont. Våren 2007 la den kristdemokratiska fritidspolitikern Anders Alkewall fram ett förslag om att Vellinge skulle ta emot 2–3 ensamkommande flyktingbarn. Motståndet var massivt. De 35 moderaterna stöttade Lars-Ingvar Ljungman när han sa nej till att ens diskutera frågan. Ingen sa emot. Samtidigt började trakasserierna. Videokassetter med inspelade misshandels­scener. Hotbrev. Beställda varor i Anders namn.

Anders berättar att han försökte dölja det för resten av familjen. Raderade mail och gömde post. I flera månader höll han det hemligt, men till slut var han tvungen att berätta. Båda familjens bilar saboterades.

Anders Alkewall.

–?Det värsta var nästan den kompakta tystnaden. Jag tror aldrig att jag har känt mig så ensam. I skolan fick barnen höra att deras pappa ville ta emot en massa invandrare, säger han.

Till slut orkade han inte längre, utan hoppade av.

Att säga att man är emot flyktingar i Vellinge, har länge varit politiskt korrekt.

Att säga att man kan tänka sig att ta emot två, tre flyktingbarn har varit det kontroversiella.

Den senaste stormen har vänt upp och ner på allting. Inte bara på familjens studsmatta som har hamnat upp och ner ute på gräsmattan. Utan på hela Vellinge.

Lars-Ingvar Ljungman.

En gul träbyggnad satte Hököpinge och kommunen på kartan, och samtidigt som man nu hänger upp julbelysningen över torget, har två demonstrationer utannonserats. En för flyktingbarnen. En mot flyktingbarnen. Kommunens starke man Lars-Ingvar Ljungman, har blivit kommunens svage man. Vellinge är ett litet samhälle. Det är svårt att veta vilket ben man ska stå på. En kvinna som jag pratar med som inte vill gå ut med sitt namn, är kanske den som sammanfattar läget allra bäst.

–?I dag kan du inte säga att du är emot invandring, för då får man äggkastning för det. Säger man att man är för invandring, då får man äggkastning från ett annat håll. Den ena dagen säger Ljungman att han inte vill ha flyktingar. Den andra dagen är han för. När inte ens en hög politiker håller en rak linje. Det är inte lätt att ha en fast åsikt.

På eftermiddagen följer jag med Stefan Berséus ut till vandrarhemmet. Han är sektionschef för flyktingboendet i Malmö kommun, och den person som är ansvarig för placeringarna i Vellinge kommun.

Stefan säger att det inte fanns något val. Situationen var ohållbar. Han verkar inte vara en person som blir stressad av att det blåser, och han ser lika faderligt glad och stolt ut när han pratar om de här barnen och ungdomarna som när han berättar om sina egna tre söner.

”Hur förklarade ni för pojkarna vad alla de här människorna gjorde på gräsmattan när de flyttade in?”, frågar jag.

–?Vi sa att det här är det första boendet i Vellinge, och att det har skapat en nyfikenhet bland de som bor här, säger Stefan.

Inne på vandrarhemmet är det varmt och stilla. En lång ljus korridor, med rumsnummer som är handmålade på porslin, leder fram till ett stort hemtrevligt kök. Det första jag lägger märke till är blommorna. Orange, gula, lila blomsterfång med kort i.

Inne på vandrarhemmet lär sig pojkarna svenska med hjälp av post-it-lappar. En kille har passerat fem länder för att komma till Sverige.

”Välkomna hit!” , står det på korten. Två familjer i Vellinge har skickat och skrivit under – en slags protestlistor, det också. I fönsterkarmen står en orkidé, med ett meddelande fäst vid blommans stjälk. ”Jag är en gammal dam som bor i Stockholm. Jag skulle vilja sitta hos er och berätta om Sverige, om det Sverige som är bra!”

Från Dorothy.

Jag ser mig omkring. Överallt sitter det små post-it-lappar. På kylskåpet, på lådorna, på spisen, på lampan.

”Kylskåp. Yachtoll.”

”Spis. Ojag.”

”Låda. Ke-Cho.”

En pojke kommer fram till mig och börjar prata. Han ser glad ut, och jag skakar på huvudet för att visa att jag inte förstår, men efter ett tag har vi båda glömt bort att vi inte pratar samma språk.

Jag pekar ut mot åkrarna och visar att jag tycker att det är kallt.

Han ler och visar att han har varit ute och promenerat.

Jag visar på fingrarna att jag är 37 år. Han håller upp 16 fingrar i luften.

Jag skriver upp länder och han ringar in de länder han har passerat.

Afghanistan. Pakistan. Iran. Turkiet. Grekland. Sverige.

Fadern finns inte mer. Det var länge sedan han gick bort. Modern är också död. Sedan håller han händerna en bit från marken, och förklarar att det finns en lillebror.

Pojken säger hejdå på svenska när jag går. I mitt block skriver han ner vad det heter på pashto.

”Khadafez”, säger jag.

Och pojkarna runt omkring fnittrar glatt åt mitt klumpiga uttal.

Innan jag åker hem passerar jag Seniorernas dag som håller till bakom kommunhuset. Lars-Ingvar Ljungman har öppnat plånboken och bjuder på gratis kaffe och tårta, och man delar ut tygpåsar med texten ”Trygghet och omsorg i Vellinge kommun”.

Malte Mårtensson och Gösta Gränsbo är båda födda i Hököpinge, och tycker att kommunens inställning har varit för sorglig.

”Vad tror ni att folk är rädda för?”, undrar jag.

–?De har sina hus, sina bilar och de bygger och renoverar. De är rädda för att förlora sina privilegier, säger Gösta.

Kan Sverige bli Vellinge? Är Sverige Vellinge?

Jag tänker på det som Stefan sa. Om bara varje svensk kommun bara tog emot 2–3 ensamkommande flyktingbarn var.

En äldre kvinna kommer fram och tar mig i armen när jag skall gå.

–?Jag var 19 år när jag kom hit, säger hon.

–?De här människorna. De förstår inte. De vet inte hur de här barnen har lidit.

–?Jag var 19 år och jag kom direkt från Auschwitz. Sex veckors karantän, och vi hade löss och skabb och magtyfus. Vi hade förlorat allt.

Hon uppger sitt fullständiga namn, men vill inte ha med det i tidningen.

–?Kära du, jag har barn och barnbarn att tänka på. Det är ett litet samhälle vi bor i.

headline here
...