”Jag är väldigt stolt över mitt ursprung”

Mamma är från Ghana, pappa är från Sverige. Asabea Britton är stolt över sitt ursprung. Men i tonåren ville hon bara smälta in.

– Jag hade en kort period då jag ville vara vit.

Berätta om din mix!

– Min mamma är från Ghana och min pappa är svensk. Jag är uppvuxen i Sverige större delen av mitt liv, men jag har också bott i Uganda, Ghana och Etiopien.

Hur kommer det sig att du bott där?

– Mina föräldrar träffades i Etiopien. Pappa var läkare på ett sjukhus och min mamma forskade på samma sjukhus. Så jag har varit där lika mycket som i Ghana under min barndomen. Vi bodde även i Uganda när min mamma var tillfällig ambassadör där.

Vad har du för relation till Ghana?

– När jag åker till Ghana är jag absolut en svenne, men jag har stor kunskap om kulturen och har varit mycket där som barn och känner mig relativt hemma i landet. Jag känner absolut att jag har en samhörighet med Ghana. Det jag sörjer och tycker är lite tråkigt är att jag inte kan prata twy, min mammas modersmål.

Men ni pratade mycket engelska hemma?

– Ja, min mamma flyttade från Ghana till Storbritannien när hon gick på mellanstadiet och bodde där många år. Så hon pratade engelska med oss som barn. Jag skulle säga att hon är 50/50 ghanan och britt. Hon är lite reserverad, och har en speciell humor. Hon känns brittisk på så sätt.

Hur ser du på ursprung och din mix?

– Jag känner mig verkligen hemma i Sverige, och känner mig väldigt svensk. Sen syns det ju på mig att det finns nåt mer, det gillar jag, och jag kan få frågan om var jag kommer från. Men jag har alltid sett det som något som gjort mig rikare, jag är väldigt stolt över mitt ursprung. Jag tror också att det har att göra med att jag har en så nära relation med min mamma och fått ta del av hennes kultur. Jag kan prata om Ghana, och jag känner mig som en del av Ghana.

Har du alltid känt så, även när du växte upp?

– Som yngre var jag blyg och hade ett stort behov av att bara smälta in. Jag kommer ihåg när min familj åkte till Kuba. Jag var 15 år och minns att jag tänkte: ”Nice, alla ser ut som mig, här skulle jag kunna vara utan att någon frågar var jag är ifrån.” Jag hade också en kort period då jag ville vara vit. Det var 90-tal och skinheads som ropade rasistiska saker. Det gjorde mig otrygg, och då ville jag smälta in mer. Men det var länge sen, och länge sen jag kände så.

Vad har varit det bästa med att ha bott i flera länder?

– Att man kommer ur bubblan eller tron om att det är så här världen ser ut, så som vi har det här i Sverige. Vi kan tro att det svenskar gör är normen, men vi är lika egna som alla andra kulturer. Att ha bott i olika länder har gjort mig ödmjuk inför att världen är stor och att man kan göra saker på olika sätt, och att det kan bli lika bra. Jag vill jättegärna att mina barn ska få samma möjlighet att få lära känna olika kulturer, och få uppleva att det finns olika sätt att göra saker på.

Berätta om dina barn, din familj.

– Jag har två barn med min sambo Amat Levin. Han har rötter i Gambia och Sverige och har skrivit en bok om just det. Det har varit skönt för oss båda att vi har många lika referenspunkter – att vi förstår varandra. Att ha flera kulturer i sitt liv, att behöva bemöta vissa saker. Vi pratar också mycket om vad våra barn kommer få för möjligheter, och förutsättningar. För oss har det varit viktigt att undvika att sätta dem i sammanhang där de är de enda som ser ut som de gör. Det hjälpte mig väldigt mycket att få gå i internationella skolor och vara bland människor med olika ursprung. Jag tror att det hade varit jobbigt om man var ensam om att se ut som man gör, att man blir mer exotifierad.

Tycker du det finns någon utmaning i att ha flera ursprung?

– En sak jag kan tampas med är de privilegier jag upplever att jag på grund av colorism. Jag känner att jag får ta massor med plats som jag kanske inte hade fått om jag var helsvart. Men de väljer just mig för jag är lite lagom. Lagom svart. Det kan vara jobbigt för jag vill absolut inte tacka ja till samarbeten med företag vars agenda är att visa på mångfald, om min närvaro är deras enda sätt att öka mångfald. Jag vill inte få fördelar på andras bekostnad. Samtidigt vill jag ju bidra till mångfald på olika sätt.

Text: Nicole Gustafsson, Mysia Englund Foto och video: Magnus Wennman Videoredigering: Mysia Englund, Nicole Gustafsson, Filip Meneses Onlineredaktör: Stefan Sköld  Digital redaktör: Sofia Boström Design/UX: Daniel Kozlowski Utveckling: Ulrika Andersson, John Carehag  Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Editionschef: Mia Carron