Buschs bludder om kärnvapen duger inte alls
Kärnvapen är allvarliga saker.
Att som Ebba Busch misslyckas med att förklara Sveriges hållning duger inte.
Inga kärnvapen på svensk mark i fredstid. Det är Sveriges uttryckta hållning.
Är den linjen så svår att hålla sig till?
Tydligen.
– När vi har krig, inte i EU, men i Europa, så kan vi inte utesluta kärnvapen. Men vi har varit mycket tydliga med att vi inte ser något sådant behov nu i fredstider, men vi har inte råd att vara naiva framåt, sa Ebba Busch i Agendas partiledardebatt i söndags.
Kärnvapen kan alltså inte uteslutas nu, på grund av krig. Samtidigt finns inget behov, på grund av fred. Och exakt vad i sammanhanget är naivt?
För en regering som envist hävdar att det inte behövs något förbud mot kärnvapen eftersom Sveriges linje är så tydlig borde sånt där bludder från vice statsministern innebära vissa problem.
Kärnvapenfrågan har blossat upp igen inför att riksdagen i juni ska rösta om det militära samarbetsavtalet mellan Sverige och USA, det så kallade DCA-avtalet.
Tvärtemot vad man ibland kan få intryck av i debatten så har Norge och Danmark inte några förbud mot kärnvapen i sina DCA-avtal.
Däremot hänvisar avtalen uttalat till respektive lands hållning i frågan (”Ingenting i detta avtal förändrar Danmarks hållning med hänsyn till lagring eller gruppering av kärnvapen på danskt territorium”).
Det hade förstås gått utmärkt att skriva så även i det svenska avtalet. Regeringen har inte haft något vettigt svar på varför det inte står med.
Å andra sidan – vad hade det spelat för roll?
I praktiken är det så här:
Så länge de svenska partierna inte vill ha kärnvapen i Sverige så kommer vi inte att ha det.
Om de ändrar sig skyddar inga skrivningar i världen.
Som landet ligger är det svårt att begripa varför USA skulle vilja ta med kärnvapen till Sverige mot Sveriges uttryckliga vilja.
Man får dock ge Vänsterpartiet och Miljöpartiet rätt i att en lag mot kärnvapen i Sverige i fredstid hade tillfört ett mått av tydlighet. Tröskeln är högre att bryta mot en lag än en hållning.
Däremot är farhågorna om att Sverige i och med DCA-avtalet ”egentligen har godkänt kärnvapen på svensk mark”, som MP-språkröret Daniel Helldén säger, klart överdrivna.
Det finns i dag inga kärnvapen baserade i Norden, inget svenskt parti ser något skäl att ha det, det finns inget behov från Natos sida att placera dem här och det är inte troligt att USA vill. Polens uttryckliga önskan att husera amerikanska kärnvapen har inte mötts av någon överdriven entusiasm.
DCA-avtalet varken öppnar eller stänger dörren för några kärnvapen i Sverige.
Vapnen kommer däremot mer än förr att behöva vara en levande politisk fråga, som inte kan låsas in bakom formuleringar i lagar eller avtal.
Hela diskussionen hittills tyder på en viss yrvakenhet.
Sverige är med i en kärnvapenallians.
Det betyder att vårt kollektiva försvar nu ytterst vilar på kärnvapen, och det implicita hotet om att de kan användas.
För att avskräckningen ska fungera måste hotet var trovärdigt. Bomberna ska kunna levereras.
Det är därför alliansen återkommande övar på Snowcat-uppdrag, där stridsflygplan från många allierade länder eskorterar bombplan som kan bära kärnvapen. I den senaste övningen deltog 13 länder, däribland Danmark.
Ska Sverige göra det i framtiden? Frågor av den typen kommer att återkomma allt oftare. Att hantera dem kommer att kräva fingertoppskänsla och tydlighet.
Vi pratar om vapen som kan förinta mänskligt liv på jorden.
Lite större varsamhet med orden vore önskvärd.