27-årige Alan Amin sköts till döds av maskerade män

Susanna Nygren

Alan Amin, 27 år, sköts ihjäl på en parkeringsplats i närheten av sin arbetsplats, Lövgärdesskolan. Nu berättar hans bror Ari Amin exklusivt för Aftonbladet om brodern och vad de kämpade för tillsammans.

Alan brann för att unga i Angered skulle ha en ljus framtid.

– Jag hoppas att fler föräldrar ställer upp för sina barn. Att fler är med oss inom idrotten. Det hoppas jag ska komma ut av detta, säger Ari, bror.

”Jag tror något har hänt”.... så står det i sms:et till flickvännen.

26-årige Ari har 20 missade samtal på mobilen och när en kompis ringer och säger att polisen letar efter ägaren till hans bil växer oron. Några timmar tidigare har hans bror, Alan, tagit bilen till sitt jobb.

Vännen och Ari stämmer träff. När de möts berättar vännen att polisen hittat bilen på Lövgärdet. De kör dit och börjar gå mot en folksamling.
Ari ser den grå bilen på avstånd. Hans första reaktion är att springa fram till den. Men en arm tar tag i honom. Då ser han de vitblå avspärrningsbanden.

– Vad är det som har hänt!?

Ari frågar polisen som står stoppar honom vid avspärrningen.

Fler poliser kommer fram till Ari. De undrar vem han är och vad han vill. Ari säger att det är hans bil och att han ska ta den med sig. De säger till honom att han inte får gå fram.
Efter en kort stund kommer det fram en ytterligare polis till Ari – han ska berätta något.

– Den stackars polisen var helt tårögd. Jag blev upprörd och sa ”Varför hämtar ni någon som gråter. Vad är det som han ska säga till mig?”.

”Jag kände en sådan ilska”

Plötsligt hör Ari en bekant röst som ropar. Det är en vän som har en butik intill. Ari går in i butiken. Några poliser följer efter honom in i butiken. Där inne berättar de för honom att hans 27-årige broder Alan är död.

– Jag kände en sådan ilska – men det första jag tänkte var att jag måste få tag på min mamma. Innan polisen eller någon kompis gör det.
27-årige lärarvikarien Alan Amin sköts ihjäl med ett flertal skott på en parkeringsplats på Vaniljgatan i stadsdelen Angered, Göteborg. Vittnen såg hur maskerade män öppnade eld mot bilen som Alan satt i. Bilen kraschade in i en stor sten vid vägen. 
Ari Amin vill inte att hans brors död ska vara förgäves – därför väljer han att berätta om honom och de saker som Alan kämpade för.

– När vår familj blev medelklass ville mamma att vi skulle flytta till ett annat område. Men både jag och Alan stoppade flytten. Vi kände att barnen måste ha förebilder. Om alla flyttar när de får det bättre – vilka blir kvar då?

Alan spelade fotboll bland annat i laget Croatia Göteborg. Han gick sedan över till Sveakurd FC i Angered. Där han var med i herrlaget och blev tränare för damlaget. Alan kämpade för att alla tjejer skulle få idrotta.

– Det finns tyvärr en idé hos en klick personer i Angered som vi idrottsledare jobbar hårt med att försöka ändra – att tjejer inte ska hålla på med idrott, säger Ari och fortsätter…

– Det är inte för att föräldrarna vill låsa in dem och gifta bort dem. Det är en myt. Det är för att vi inte har hemkunskap i våra länder. Så när de kommer till en viss ålder så tar man hem dem för att de ska lära sig att bli fruar. De ska lära sig att laga mat, diska och tvätta kläder. 

helskärm

Kallades Piff och Puff

Jämlikhet var Alans ledord, förklarar Ari. Han brann för att tjejer skulle ha lika bra förutsättningar som killar.

– Han kunde komma hem och vara frustrerad över att en tjej inte fick fotbollsskor av sina föräldrar. Att familjen hade fin bil och fina kläder men inte satsade på henne, berättar Ari.

Ibland tog Alan saker i egna händer och fixade skor och kläder till spelare. Att han var mycket populär som tränare märktes under manifestationen mot våld den 15 maj. Damlaget gick upp på scenen för att hylla Alan. Gråtande berättade de om en ledare som krävde disciplin men som gav mycket tillbaka.

– Alla andra gick före honom själv. Sådan var Alan. Var det någon som inte hade det lika bra som oss andra så skulle man hjälpa till, sa en av spelarna.

Piff och Puff brukade bekanta kalla Ari och Alan. Bröderna var lika men hade olika personlighet.

– Alan var lugnare än mig och eftertänksam. Frågade man honom något så tänkte han innan han svarade. Jag talar direkt – från hjärtat, säger Ari. 

Drömde om att bli rektor

Engagemanget för unga fanns ständigt. Alan ordnade bland annat aktiviteter på sommarlovet för de vars föräldrar inte hade råd att åka på semester. Det hände också att han och Ari på eget initiativ tog med sig ungdomar på jobbmässor – för att de skulle bli inspirerade.

Alan drömde om att bli gymnasielärare och sedan rektor, berättar Ari. Han hade börjat plugga till lärare och jobbade som vikarie på Lövgärdesskolan.

– Det började med att han jobbade som vakt på rasterna i skolan för att stoppa rekrytering till IS. Det var ett projekt som Sveakurd FC höll i. Alan blev så omtyckt av barnen att lärarna erbjöd honom jobb.

Ordet hämnd finns inte i Aris tankar. Han vill att brottet klaras upp men är inte så intresserad av att veta vem som gjorde det. Eller varför.

– Vem undrar man alltid. Men att veta ger mig inte min bror tillbaka. Istället vill jag fokusera på varför vi lät det gå så långt. Att inte låta de här barnen hamna i träsket med narkotika. Hammarkullen är ökänt för narkotika. Där ligger faran.

Nyheten att Alan hade dödats spred sig snabbt bland unga i Angered. Ari uppskattar att mellan 150 och 200 barn och ungdomar kom hem till familjen och beklagade sorgen.

– Det som krossade mitt hjärta var när det kom barn till mig och sa att ”Ari, vi vill inte bo i Angered längre”. Då sa jag till dem ”Låt dem inte förstöra oss. Låt dem inte göra oss svaga. Om vi alla flyr – vilka blir kvar då?”

Dagarna efter mordet mötte Ari också mycket barn nere i centrum som ville prata. De kände en ilska och ett behov av hämnd. Han bad dem att tänka om.

–  Småbarn kom till mig och sa ”Ari, vi ska hämnas min bror.” Jag sa till dem att ”Jag behöver ingen hämnd. Jag behöver bara att ni blir något.”