Orden räcker inte för en sådan här katastrof
Då hennes make kremerades befann hon sig av säkerhetsskäl i ett höghus i en europeisk stad och stirrade tomt ut genom ett fönster.
Även på det viset kan en tragedi som har drabbat fem generationer beskrivas.
Jag vet inte riktigt varför jag fastnar för just den detaljen i kvinnans vittnesmål i Västmanlands tingsrätt.
Maken blev mördad, hon blev själv livshotande skadad, hon tror att hennes egen dotter ligger bakom överfallet. Ohyggligheter i hennes berättelse saknas inte.
Kanske är det så att den tomma blicken ut genom fönstret säger någonting om hur omständigheterna har gjort det omöjligt att sörja på ett normalt sätt.
Kanske är det så att flykten utomlands, dikterad av polisen som inte längre kunde garantera hennes säkerhet i Sverige, säger någonting om hur extremt och komplicerat och svårbegripligt brottet hon utsattes för är.
Kanske är det så enkelt att mina ord inte räcker till för att säga någonting av värde om denna katastrof.
Vi har kommit in på eftermiddagen på den elfte förhandlingsdagen och den unge mannen som har erkänt att han ödelade hennes liv ber gråtande om ursäkt innan han förs ut ur salen.
Går dessa brott att förlåta? Endast offret har rätt att besvara frågan. Och hon gör det. ”Ja, jag förlåter dig, men bara om du berättar hela sanningen då du förhörs.”
Hon är drygt 60 år gammal, kort rött hår, distinkt röst, händerna gestikulerar. Hon fräser ”petitesser” då dotterns advokat ställer en fråga hon finner ovidkommande.
Åklagare Jessica Wenne ber henne berätta om hur relationen till sitt barn, som hon numera är livrädd för, som inte får vara kvar i rättssalen utan tvingas följa vittnesmålet från häktet, har sett ut.
Sista året, svarar kvinnan, var allt besvärligt. Hennes man köpte en lägenhet åt deras dotter, gav henne pengar. Men hon ville bara ha mer.
Finansiella muskler saknades inte. Maken hade byggt upp en lönsam rörelse som Dagens Industri för några år sedan rankade som Sveriges snabbast växande företag. Anställda i såväl Sverige som andra länder och när firman såldes trillade miljonerna in.
Orden i familjen hårdnade. Föräldrarna tyckte inte att dottern skötte sig. ”Vi bestämde oss för att vräka henne ... Hon förstorade bröst och läppar och min man sa åt henne att hon såg ut som en hora.”
Viktig är ett brottsoffers berättelse alltid. För upprättelsens skull. För att det är ett väsentligt bidrag till rekonstruktionen av brottet. Och i detta fall även för att det stödjer åklagarens tes om att den åtalade kvinnan är hjärnan bakom mordet och mordförsöket.
Hon säger att dottern hatade sina föräldrar. Hon säger att hon är övertygad om att pengar är motivet till mardrömmen. Hon säger att det inte kan finnas någon annan förklaring.
En natt vaknade hon av att någon satt grensle över mannen hon levt ihop med hela sitt liv, en natt efter vilken inget längre är som det har varit.
Läkaren säger att de fysiska skadorna är bestående. Högerarmen som inte riktigt fungerar, den nedsatta hörseln, de kroniska smärtorna.
Men de psykiska besvären, mardrömmarna, sömnsvårigheterna, är värst.
Det är, säger änkan, fem generationer som har drabbats så hårt. Hennes 93-åriga mor, hennes andra dotter, barnbarnen och barnbarnsbarnen.
Luften i sal 1 börjar ta slut och den elfte förhandlingsdagen har varit en berättelse om en tragedi så djup att den tycks sakna botten.