Pastor Tomas Sjödin gör mig nyfrälst
Förlåt om jag låter påfrestande nyfrälst.
Men Tomas Sjödin, lyssnarnas Vintervärd, hamrar in nittio minuters hjärtslitande tänkvärdheter mitt i julledigheten.
Lyssna, och känn hur all längtan drar inne i ditt bröst.
När begrundade du senast flyttfåglarna? Funderade över deras halsbrytande flygningar tvärs över jordklotet? Kände förundran över den lilla lövsångaren – vikt åtta gram – som föds i Sverige och varje år tar sig fram över världshaven till Afrika och tillbaka?
Är du som jag så blir svaret: aldrig.
Tomas Sjödin är författare, pingstpastor, föreläsare och Vinter-pratare i P1 för femte gången. Jag lyssnar på denna för mig nya bekantskap för att bli klok på om han, med en vokabulär jag betvivlar att han själv skulle ha valt, lever upp till hajpen.
Och – ja.
Programmet är sprängfyllt med tänkvärdheter. Små detaljer, som lyfter berättelsen. Känslan av en stickig mössa mot pannan en iskall vinterdag. Suset från tranornas vingar.
Skenbart enkla ord att stanna upp vid, som det här:
Vemod.
Sjödin beskriver tillståndet, vår önskan att återvända till något som för alltid gått förlorat, i detalj. Han uppmanar oss att finna kraften i det. Och se på livet omkring oss, på allt som ännu finns kvar.
Just nu har vi varandra!
Ännu finns det tid till omtanke! För försoning!
Ber som sagt om ursäkt i fall jag, en annars småcynisk medelålders utrikesjournalist, låter påfrestande nyfrälst. Är nog bara lycklig över att pastor Sjödin inte faller in i det banala och klichémässiga. Allt för många, som är ute i samma livscoachande ärende som han, navigerar fel.
Vilket för oss tillbaka till fåglarna.
Deras djärva färder fungerar givetvis också som metaforer för oss människor – och den livsresa vi alla måste göra.
Sjödin säger att man kan ha det ofattbart bra, men ändå längta bort ibland.
Just i den stunden drabbas jag av igenkänning. Till och med mitt under en underbar julledighet drabbar den mig. Lusten att ge mig ut på en lång resa. Min längtan till främmande platser, långt bort.
Kanske är din längtan mycket olik min. Ändå är den till sin natur densamma.
Lika dubbel och ologisk. Lika värkande, djupt därinne i bröstet.