”Glöm inte de som dricker i det tysta”

helskärm

”I Aftonbladets artikelserie om medberoende har man lyft på täcket till det mest pinsamma och obekväma, öppnat fönstren och vädrat ut skiten.”

Det skriver Emely Crona Stenberg, 28.

Hon beskriver ett medberoende i det tysta – utan nedspydda lakan eller kontakter med sociala myndigheter.

Det här är hennes berättelse.

Samtidigt som Aftonbladet publicerar sin artikelserie visar SVT Djävulsdansen, ett program om beroende, droger, den ljuva spriten och anhöriga till alkoholister.

Jag älskar det. Det är helt fantastiskt att detta nedsmutsade ämne tas upp till ytan och att vi kan använda oss av #medberoende när vi delar med oss av erfarenheter och historier. När du och jag blir vi och man slipper sitta ensam med skam, dåligt samvete och ont i magen.

•••

Vi får följa Simon som har haft en drogberoende pappa som tagit amfetamin sedan han var 13, vi får möte Hillevi som har skrivit en bok om sin berusade mamma, vi läser om bulimi, anorexi och andra hemskheter som drabbas oss medberoende om det går för långt. Vi tittar på Simon genom våta ögonfransar när han möter sin pappa för första gången på många år och han får inte ens en ursäkt.

Vi får höra om män som våldfört sig på barn, om spritflaskor i garderober, om spruckna speglar, svarta själar och rödvinständer. Om glas som går i golvet, dörrar som stängs och aldrig igen har öppnats. Hårda nävar, slag mot kinder och nattsvarta dagar. Någon som kanske aldrig vaknar.

•••

Men.

Trots att det är ett enormt problem, det är så svart som det kan bli, ett hål där man aldrig når en botten, ett hav utan flytväst och rum utan väggar, så finns det andra historier.

Det finns andra öden.

Mitt öde och att vara medberoende till min pappa innebär inte dov musik som i SVT’s produktion. Mitt öde hade inte behövts filmas en snöig, iskall novemberdag i Pildammsparken i Malmö när snön går åt alla håll och kanter. Jag har inte fått anorexi, bulimi eller självskadebeteende för att jag varit medberoende. För mig är medberoende något annat, för mig har livet alltid varit precis som alla andras fast ändå inte.

•••

Jag har aldrig sett min pappa berusad. Jag har förstått i efterhand att han antagligen var lite påverkad mest hela tiden. Jag har hittat vinglas i garderober, flaskor i garage nedstoppat i sopsäckar, kontoutdrag på 100 kronor om dagen. Tillräckligt för att köpa två flaskor. Jag har förstått att hans sus i öronen inte berodde på stress, har insett att han inte kunde gå upp ur sängen utan att dricka ett glas vin för att orka med dagen.

Det har varit så sedan han var ung. Sedan han för första gången fick ett slag av sin pappa, sedan vi föddes, sedan det var jobbigt om dagarna och livet raserade. Jag har läst dagböcker med gulnat papper om att han är full igen. Att han har druckit för mycket igen. Sneda bokstäver med meningar av stavfel om att han inte vill ha det så här. Upprepande stycken där han skriver att han bara vill väl, att han bara är snäll och undrar varför det blir såhär.

•••

Han var alkoholist. Så är det bara. Hur mycket eller lite han än drack så hade han ett problem och jag kan bara stå för min egen åsikt i min familj när jag säger att jag var medberoende.

Men jag har aldrig någonsin sett min pappa berusad.

Jag har haft en fantastisk barndom kantad av svårigheter. Precis som många andra. En barndom som innebar fantastiskt dålig ekonomi men kvällsdopp var eviga sommarkväll. In i bagageluckan med er ungar så kör vi, och in hoppade jag samt alla grannbarnen.

Vi letade fossiler, såg på havet och lärde känna naturen. Hand i hand ned för sanddyner med huvudet nedböjda, var som helst kan du hitta ett fynd sa han, en skatt som bara är din egen. Vi plockade bärnsten tills fickorna var fulla. Låg på knä i vattenbrynen och samlade snäckor, bar hem väderbiten drivved och ställde på tork i trädgården. Sköt straffar och kastade oss efter bollar. Byggde träkojor som jag aldrig lekte i och smälte tenn i köket. Vi pratade mycket, delade minnen och skrattade ännu mer. Som jag skrattade med honom. Denna bullriga, stora man med en enorm humor. Som jag saknar den. Denna råa, humor som kunde få vem som helst att höja på ögonbrynen, men vi älskade den.

•••

Inte en enda gång såg jag honom berusad.

Vareviga middag åt tillsammans. Jag, mamma, min bror och min pappa. Vinet fanns där, självklart. Varje dag, men det märktes inte. Vinet i boxen sinade och gränser sattes. Men vem tänkte på det när man hade världens bästa pappa?

Vem kunde tro att han var full på julafton när allt kretsade kring oss? När allt min mamma och pappa gjorde var att skydda mig och min bror. När vi reste till Italien och satt i bilen och sjöng. När vi sprang mot solnedgången när sommarlovet gick mot sitt slut. När vi aldrig hade några pengar men älskade varandra ändå. När våren kom och han var gladare än någonsin. När han och mamma trots tomma konton gjorde så att min bror kunde ha den studentfesten han var värd. När pappa varje dag stekte upp fryst pasta bolognese för att det var det enda han kunde laga men inte ville erkänna.

Han som ständigt gör sig påmind i mitt barndomshem genom att ha installerat alla kranar så att varmt är blått och kallt är rött, som har satt alla nyckelhål upp och ner och släckt bränder. Som har hämtat mig när jag varit för full och burit in mig i min säng. Som ringde mig varje fredag och lördag när jag flyttat upp till Stockholm för att se att jag kommit hem, 25 år gammal.

Som varje dag så länge jag kan minnas har sagt att han älskar mig.

•••

Men det finns en annan sida av myntet.

När denna form av alkoholism skadade min pappa mer än någon annan.

Att ta denna formen av beroende precis lika allvarligt som den mörka alkoholismen.

Inte en enda gång konfronterade jag min pappa om att han drack. Inte en enda gång sa jag till honom att rör du flaskan igen har du ingen dotter kvar. Mot slutet valde jag att konfrontera honom med blickar och tystnad.

Det värsta du kan göra. Men jag vågade inte för jag var rädd för svaret.

Jag kunde slagit näven i bordet och satt stopp. Men jag var bara ett barn. Jag var för ung, för liten för att vara vuxen men för stor för att vara för liten.

Jag hann aldrig prata med honom. Aldrig fråga varför det var som det var. Varför han hade så ont i själen. Det värsta är att jag aldrig kommer få något svar. För jag vågade inte fråga för det var nog inte så farligt, han var trots allt aldrig ”full” och jag visste att han älskade mig mer än vad han älskade livet.

•••

Vi måste inse beroende inte enbart är tunga dörrar, nedspydda lakan eller nålstick i armvecket.

Att de som dricker i det tysta, de som hanterar jobb, familj och livet superbt. De som till slut rasar men som håller ut, vi får inte glömma bort att de också finns. De finns och de är fler än vad vi tror.

De som är som du och jag och vem som helst. Som älskar, hatar och äter precis samma pasta bolognese som dig och mig. Men som väljer flaskan.

Glöm inte dem.

Medberoende? Här kan du få stöd

Hit kan du vända dig för att få stöd:

Fråga din kommun om de erbjuder stöd för anhöriga till personer med beroendeproblematik- och/eller psykisk ohälsa.

När du behöver prata med någon:

Jourhavande medmänniska: 702 16 80

Jourhavande präst: 112

Sjukvårdsrådgivningen: 1177

Nationella hjälplinjen: 020- 22 00 60

För anhöriga till alkoholister:

Alkohollinjen: 020-844448

Co-anon för anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare: http://coanon.se/

Anhöriga till alkoholister: http://www.al-anon.se

För anhöriga till drogmissbrukare:

Anhörigförening Föräldraföreningen mot narkotika (FMN) http://www.fmn.se/

Co-anon för anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare: http://coanon.se/

För anhöriga till spelmissbrukare:

Stödlinjen för spelare och anhöriga https://www.stodlinjen.se/

För anhöriga till sexmissbrukare:

PrevenTell, nationella hjälplinjen: 020-66 77 88

DBK - behandlingsklinik för sexberoende  och anhöriga http://dbksverige.se/

På flera håll i Sverige finns även olika typer av självhjälpsgrupper där du som medberoende kan få stöd och hjälp av andra i samma situation som du:

Självhjälpsgrupp för anhöriga/barn till alkoholister: 

Al-anon och Alateen http://www.al-anon.se/

Självhjälpsgrupp för vuxna barn till alkoholister och från andra dysfunktionella miljöer: 

ACA Sverige http://aca-sverige.org/wordpress/

Självhjälpsgrupp för anhöriga till drogmissbrukare:

Naranon http://www.nar-anon.se/

Självhjälpsgrupp för personer som lever i dysfunktionella relationer:

CoDa http://www.coda-se.se/

För barn:

Om du är under 18 år och mår dåligt av att dina föräldrar dricker eller tar droger:

* Berätta om din situation för en vuxen du litar på, du kan till exempel prata med skolsyster eller kurator i din skola.

* Om du vill prata med någon utan att berätta vem du är kan du ringa till barnens hjälptelefon BRIS: tel 116111.

Bra sajter för barn:

Trygga Barnen http://www.tryggabarnen.org

Maskrosbarn http://www.maskrosbarn.org/

Bris  http://www.bris.se/

Rödakorsets ungdomsförbunds jourhavande kompis har en chattjänst på nätet: http://rkuf.se/vad-vi-gor/jourhavande-kompis/

UMO Ungdomsmottagningen på nätet http://www.umo.se/Alkohol-tobak-droger/Att-bo-med-en-vuxen-som-dricker-eller-anvander-droger/

Om du misstänker att ett barn far illa på grund av någon annans missbruk kan du göra en orosanmälan till socialtjänsten. Läs mer här: http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/barnsomfarilla

Vad har du varit med om? Berätta din historia för oss

Över en miljon vuxna svenskar är fast i missbruk.

Runt dem finns ett minst lika stort antal människor som drabbas.

Vi vill rikta ljuset på er. Vilka är ni, hur får ni hjälp och vad kan samhället och omgivningen göra annorlunda?

Vi är beroende av din historia. Hjälp oss att berätta.

Har du erfarenheter av medberoende?

Hör av dig till våra reportrar Eric Tagesson och Åsa Passanisi eller direkt till redaktionen.

Emely Crona Stenberg