Arbetarna offrar sig – men direktörernas miljonrullning fortsätter
Det kan komma en dag då tålamodet tar slut
Publicerad 2022-06-06
Jaha, vad kostar en odugling nuförtiden? Missnöjda människor kan lätt börja tänka elaka tankar. Exempelvis personer som står och förslösar sitt liv i en lång kö. Svaret? 5,7 miljoner kronor.
Så mycket fick statliga Swedavias vd Jonas Abrahamsson i total ersättning förra året. Det var drygt 400 000 kronor mer än 2020, då han avstod tio procent av lönen i fyra månader. Flott gjort, men då ska man komma ihåg att i princip hela personalen skickats hem med permitteringslön och 800 varslats.
Jonas Abrahamsson tjänade under 2021 mer än 2019, före pandemin. Sedan dess har bolagets omsättning halverats och miljardförlusterna staplats på hög. Coronaviruset är förstås inte vdn:s fel och Jonas Abrahamsson har säkert sina kvaliteter (planering verkar i och för sig inte vara en av dem). Men Swedavia visar på ett problem som ofta uppstår när staten leker företag: marknadsmässig lön är inte alltid en garanti för marknadsmässig leverans.
En sammanställning som fackförbundet ST:s tidning Publikt gjort visar att flera statliga bolagschefer fick rejäla löneökningar förra året. Listan toppas av Vattenfalls vd Anna Borg som klockade in på sammanlagt drygt 21 miljoner och en ökning av grundlönen på 21 procent under 2021.
En annan vinnare är Postnords chef Annmarie Gardshol som höjde sin lön med 20 procent på ett år och tog hem 13,2 miljoner. Enligt Postnords ordförande Christian W Jansson låg inga extraordinära prestationer bakom jättelyftet. I stället hade styrelsen ”plockat fram statistik över ersättningen för liknande uppdrag och insåg att ”oj, det här blev inte bra”, säger Christian W Jansson till Publikt.
Sedan slutet av 90-talet har cheferna för tre största statliga jättarna tjänat mer och mer i takt med att de blivit ”marknadsanpassade”.
I Posten har vd-lönen gått från 2,2 till 13,2 miljoner, i Vattenfall från 2,6 till 21 och i Telia från 5 till 26 miljoner. Resultatet: Vattenfall har slarvat bort 170 miljarder på dåliga affärer, Posten visat usla siffror och Telias aktie har lyckats med konststycket att halveras på 22 år.
Förebilden är förstås näringslivet. Där slår vd-lönerna ständigt nya rekord, ifjol tjänade de 25 bäst betalda börsbolagscheferna i snitt 48 miljoner, 15 procent mer än 2020, samtidigt som löneökningarna i industrin stannade på 2,2 procent. Lönegapet mellan ledningskorridor och personalmatsal växer för varje år.
Att göra den kopplingen utlöser inte sällan ögonrullningar i näringslivet. Inte kan man ställa kostnaden för utbytbara lönehjon mot vad man får betala för att anlita toppchefer av internationell klass! Fackförbunden i Sverige har också valt att inte göra någon större sak av att direktörslönerna hela tiden drar ifrån.
På det hela taget har industrifackens lönekrav varit ganska återhållsamma under lång tid. Det har varit en lyckad strategi, de så kallade reala löneökningarna, alltså när inflationen dragits av, har varit bra. Fram tills nu. Med prisökningar på över 6 procent ser stora grupper ut att för första gången på decennier få sjunkande inkomster.
Både Riksbanken och arbetsgivarorganisationerna utgår från att löntagarna offrar sig för landets bästa, för att inte riskera en löne- och inflationsspiral som alla förlorar på. I Tyskland är tongångarna annorlunda. Där har minimilönerna precis höjts med 20 procent. Och mäktiga industrifacket IG Metall begär löneökningar på 8,2 procent.
Frågan är förstås hur länge svenska industriarbetare och tjänstemän är beredda att ligga lågt och se sina lönekuvert bli tunnare, samtidigt som miljonrullningen till företagens ledningar fortsätter. Det kan komma en dag då tålamodet tar slut.
Kanske är den närmare än vad många tror.