Ubåtsexpert: Troligen "bara skräp kvar"

helskärm

Snart är hoppet ute för de fem personerna ombord på Titan, miniubåten som tappat kontakten med omvärlden flera tusen meter ner i havet.

Även om farkosten hittas är risken stor att det inte går att rädda dem.

Bo Rask, tidigare chef för svenska ubåtsvapnet och hedersledamot i Kungliga Örlogsmannasällskapet, svarar på några frågor om operationen.

Vad är det här för sorts ubåt?

– Den avviker lite grann från andra kända djuphavsfarkoster. Den bästa konstruktionen för att tåla stort tryck är en rund kula. De som har varit nere på stora djup tidigare har haft runda kulor med mycket små fönster, kanske någon decimeter och upp till en decimeter tjockt pansarglas för att man ska kunna titta ut.

– Den här ubåten har ett upp till 60 centimeter stort fönster och det är ju för att kunna erbjuda de betalande gästerna en större upplevelse – i det här fallet för att se vraket av Titanic på ett bättre sätt. Men huruvida ett sådant stort fönster tål tryck, det låter jag vara osagt.

Kan vädret ha haft betydelse för haveriet?

– Egentligen inte. Så fort farkosten har dykt och man kommer ned på 15-30 meters djup känner du inte av sjögången längre. Om det är full storm på ytan kanske man känner det ned på 150 meters djup, men sedan känner du inte det heller.

Hur skulle ett räddningsarbete kunna gå till?

– Det går inte vill jag påstå. Dels är det extremt djupt. Först måste man hitta den här farkosten. Bara det är utmanande på den här platsen med kuperad botten och vrakrester från Titanic. Om ubåten har kommit så långt att den är i närheten av Titanic, då måste man kunna skilja mellan de här vrakresterna, kuperad terräng, stenar och allt vad det kan vara, och ubåten. Det är det första problemet.

– När man sedan väl har hittat den så måste man gå ner med någon annan farkost. Om den har fastnat i någonting så kanske man kan hjälpa till att frigöra den. Annars måste man ansluta någon form av lång vajer och lyfta den.

– En annan variant är att ansluta så kallade lyftsäckar. Men allt det här är en logistisk mardröm 70 mil ut i havet.

Vad gör de om de hittar den på botten?

– Om den hittas på botten så tror jag att det är tre skäl till att den finns där: Det ena är att vatten har läckt in och då går det så fort att ena sekunden lever du och nästa är du död. Farkosten imploderar. Det kan vara rimligt att det möjligen har skett runt det här 60 centimeter stora fönstret.

– Det andra är att man har fått bortfall av el. I så fall är tryckskrovet fortfarande intakt, och man får förutsätta att personerna finns ombord och då måste man ner och hjälpa dem att komma upp till ytan – med vajer eller lyftsäckar.

– Det tredje alternativet är om de har fastnat där nere i något bråte. Då gäller det att försöka få loss dem på något sätt, men det är också oerhört komplicerat. Min bedömning är dessvärre att ubåten ligger på botten som en tillplattad ölburk. Det är bara skräp kvar.

Hur starkt är trycket där nere?

– På 4 000 meter är det extremt stort tryck. Det är därför man hittills har byggt sådana här farkoster med tryckskrov – som ska hålla vattnet och vattentrycket ute – i form av en rund kula där besättningen finns.

Om ubåten hittas, går det att tillföra syre där nere?

– Teoretiskt skulle man kunna det om det är förberett. Men återigen, då ska man ned med en farkost och ska man ansluta en slang med någon syregasflaska. Men chansen att det skulle fungera är minimal, befarar jag.

Kan knackningarna verkligen vara från ubåten?

– Att skicka knackningssignaler är ett beprövat system, ett reservsystem för kommunikation. Då använder man en hammare eller slägga och slår i tryckskrovet. Det hörs väldigt långt. Då använder man morsealfabetet, det vill säga korta och långa knackningssignaler.

– Då kan man under en tid överföra enkla meddelanden. Så det är ett sätt att organisera en nödmetod. Det är annars vanligt med undervattentelefon, men det förutsätter ström.

– Om man slår i skrovet och vill uppmärksamma de som är på ytan så skulle man i min värld göra det lite oftare än vad som rapporterats. Det är väldigt rytmiskt för att återkomma var 30:e minut, och det talar för att det skulle kunna vara något mänskligt. Å andra sidan finns det väldigt mycket ljud i havet så jag tillmäter inte det här särskilt stor betydelse just nu.

– Hade jag själv suttit i den här situationen skulle jag nog ha försökt slå var femte eller tionde minut. Men det ska vägas mot att slå en slägga – arbetet konsumerar syre så det är kanske en avvägning.

Hur påverkar det här ubåtsturismen?

– Det kan ha stora konsekvenser för dess framtid. Jag hoppas det. Jag tycker det hela är oseriöst, dumt och förenat med höga risker.