Amatör-armén
Publicerad 2011-08-25
Aftonbladet träffar tandläkaren som ska befria Tripoli
TRIPOLI. Föreställ dig en armé som på ett halvår ska slå ut en militärmakt uppbyggd i decennier.
Det är så här den ser ut.
– Vi är amatörer, men vi är amatörer med ett syfte, säger tandläkaren Ashraf Gebril som vaktar en gatukorsning i Tripoli med sin automatkarbin.
Det har bara gått fem minuter sedan artilleripjäsen exploderade i byggnaden längre fram på gatan. Av allt att döma har den lobbats in på måfå in mot de centrala delarna av Tripoli.
Ett visslande ljud genom luften och en sekund senare upphör världen att existera. Marken häver sig upp genom magen, synfältet smalnar och en vägg av ljud borrar sig genom trumhinnorna.
Skottlossning
Vi befinner oss bara ett hundratal meter från Bab al-Aziziya, som fram tills i tisdags har var Muammar Gaddafis högkvarter och palats i Tripoli. Nu kontrolleras det till stora delar av oppositionen, men striderna fortsätter både innanför och utanför det sex kvadratkilometer stora området.
Abouglea Al Mashab och Asharef Mohamed Ali har varit vid fronten. När de kommer gående på gatan är det som om de kliver rakt ut ur eldmolnet längre fram.
Trots att skottlossningen rasar bara en bit bort går det inte att sluta le åt de två männen. Bilden är absurd, våldsam och vacker på samma gång. Om man tog vapnen från dem skulle man kunna lyfta dem ur deras värld och placera dem i vilken turisthåla som helst på jorden. De skulle bli ett med omgivningen. Shorts, solhatt och cigg. På väg till en after beach.
– Välkommen till Libyen, hälsar de glatt.
– Alahu Akbar, Gud är stor.
”Jag har mitt vapen”
En bit bort står Ashraf Gebril på gatan. Han är tandläkare, men har de senaste dagarna försvarat korsningen med sin kalasjnikov. Han ser inte ut som någon yrkessoldat.
– Hahaha, nej. Ärligt talat är vi amatörer många av oss. Jag har mitt vapen och en hjälm, det är allt, men jag vet hur man skjuter och jag tror jag vet hur man träffar också.
– Men, fortsätter han, vi är amatörer med ett syfte. Jag har levt hela mitt liv i Libyen, men det är bara de senaste dagarna jag har känt mig levande. Det libyska folket har existerat, men det är först nu vi har börjat leva.
Bubblande optimism
Ashraf Gebril förklarar hur rebellerna lyckades ta kontroll över delar av Tripoli på bara två dagar.
– Vapnen fanns redan här inne. De har smugglats in i månader från bergsområdena i söder. Gaddafi väntade sig en attack utifrån, men den kom inne i hjärtat av staden.
Att vara i Tripoli är som att vara på två platser samtidigt. Å ena sidan ett brinnande, skrikande helvete där människor stryker längs väggarna av rädsla för krypskyttar.
Å andra sidan, bubblande optimism mellan explosionerna. Ett land som håller på att födas.
– Om ni hade varit här en vecka tidigare hade ni noterat att i den här staden tittar människor inte på varandra. Det är resultat av 42 år Gaddafi. Paranoian har vuxit in i själen på oss, säger Ashraf Gebril.
”Farligare än någonsin”
– Men nu, trots att det är farligare än någonsin att befinna sig på gatorna, stannar främlingar upp för att hälsa. Människor ler utomhus. För er kanske det inte är något speciellt, men för mig är det som att lyssna på musik med ögonen.
Han håller upp sitt vapen.
– Jag kanske ser ut som en ofarlig luffare, men med mina bröder är jag en tiger.