”Jag är hela tiden glad att jag lever”
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-10
David Ström, 30, var nära att dö efter bombattacken i Afghanistan
David Ström, 30, var en hårsmån från döden.
Bomben dödade den afghanske tolken bredvid honom i baksätet.
Själv räddades han till livet av sina vänner.
– De trodde att jag var död när de såg mig, säger han.
I tisdags fick han äntligen komma hem till sambon Katarina Norman i Luleå efter nästan två månader på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Fortfarande med sitt söndertrasade högerben i en ställning, men i övrigt återställd, vid gott mod – och framför allt: vid liv.
– Det känns fantastiskt skönt. Att det skulle gå så här bra var det nog ingen som trodde, säger David Ström.
– Jag är bara hela tiden så glad att jag lever.
Exploderade under bilen
David Ström var en av de fem svenska soldater som skadades i Afghanistan i november när en hemmagjord bomb exploderade under deras terrängbil.
Den unge afghanske tolken som var med dog. Han satt till höger om David i baksätet.
– Bomben briserade rakt under där han satt, säger David.
– Det känns sorgligt. Det var en ung, trevlig kille som hade jobbat med oss några gånger.
David Ström var den som blev svårast skadad.
Själv minns han ingenting av olyckan utan har fått berättat för sig vad som hände.
Ute på uppdrag
I maj kom David Ström och hans kamrater till Mazar-e-Sharif, där de svenska trupperna ingår i FN:s fredsbevarande styrka.
Den 11 november var David, som var granatgevärsskytt och gruppsjukvårdare, ute på uppdrag. Han och resten av styrkan skulle säkra en insats för den afghanska armén.
Det var bara två veckor kvar innan det var dags att åka hem till Sverige igen.
Då hände det.
Det som alla egentligen visste skulle hända, förr eller senare.
– Det sista jag minns är att jag går omkring på campen och pratar med folk, men jag vet inte om det är samma dag, dagen före eller två dagar tidigare, säger David.
– När jag vaknar är jag på sjukhus i Sverige.
Hemmagjord bomb
Bilarna färdades i konvoj.
Fyra mil väster om Mazar-e-Sharif detonerade en hemmagjord bomb just under den tredje bilen i konvojen, den terrängbil, en så kallad ”galt”, som David, hans tre kollegor och den afghanske tolken färdades i.
Explosionen var så kraftig att den åtta ton tunga jeepen kastades upp i luften och landade på taket.
Först på plats var Davids kamrater, de svenska soldater som färdats i den första bilen, som undkom bomben.
– De räddade mitt liv och jag känner en oändlig tacksamhet mot dem, säger David.
– De var ju där inom bara några minuter och det var de som stoppade blödningarna och band om, precis som vi hade tränats för. Sedan kom sjukvårdsvagnen och tog över.
Krossade ryggkotor
Först två timmar senare kom de amerikanska helikoptrarna som kunde föra dem till det tyska fältsjukhuset på Isaf-basen Marmal.
David hade förlorat mycket blod. Tre kotor i nedre delen av ryggen var krossade, nyckelbenet och flera revben var brutna, på höger vad- och smalben hade han tre svåra frakturer. Av hjärnskakningen fick han dessutom en hjärnblödning.
Under de följande dagarna svävade han flera gånger mellan liv och död.
Hemma i Sverige satt sambon Katarina och resten av familjen, utom sig av oro.
– Det har jag dåligt samvete för, säger David.
– Att de fick lida så mycket. Jag hade ju valt det här själv, men det hade inte de.
Flögs hem nedsövd
Först tre dagar senare bedömdes Davids tillstånd så stabilt att han, fortfarande nedsövd, kunde flygas hem till Sverige.
– Den första tiden är bara ett virrvarr, säger David.
– Jag förstod inte var jag var. Jag trodde att de hade flugit ned mamma till Afghanistan.
I dag är han stelopererad i ryggslutet, där kotorna krossades. De svåra benfrakturerna kommer att ta längre tid. Ännu kan han inte stödja på benet och på måndag väntar en ny operation, där benmassa från höften ska transplanteras till benet.
– Men jag räknar med att bli helt återställd, även om det tar tid.
Ångrar sig inte
Att han inte har några minnesbilder från själva olyckan tycker han är skönt. Och trots det som hände ångrar han inte att han åkte till Afghanistan.
– Nej, man kände verkligen att man gjorde nytta och det var det jag ville – att göra en insats.
Men i framtiden blir det nog lite lugnare.
– Ja, nu är det nog dags för barn och familj. Jag ska snart börja studera, säger David Ström.