Självmord vanligare bland renskötare
Uppdaterad 2012-11-22 | Publicerad 2012-11-21
Margrets syster Karolina var bara 22 när hon tog sitt liv: ”Hon fick ingen hjälp för att hon var same”
STUDSVIKEN. Sveriges riksdag har erkänt samerna som ursprungsbefolkning.
Trots det vänder samhället dem ryggen. För att få samisk psykiatrisk vård tvingas de åka 130 mil – till Norge.
– Jag lovade mig själv när Karolina begick självmord att aldrig tystna om detta, säger Margret Fjellström, 31.
Lillasyster Karolina Fjellström tog sitt liv i Jokkmokk när hon var 22 år. I somras fick Alva Fjellström, 9, överta sin döda mosters renmärke – fyra inskurna halvcirklar och ett djupare, v-format hack på bestämda platser i renens öron. Renmärket visar att det är Alvas ren. Men aldrig mer får hon sova tätt intill sin älskade moster.
”Alva och Karro har sen Alva föddes varit väldigt nära varandra. När Karro varit på samma ställe som Alva har dom alltid sovit med varandra och varit tillsammans jämt”, skriver Margret Fjellström två månader efter systerns död i sin blogg "En renskötarhustrus vardag".
Maken är borta
Nu sitter vi i Margrets kök i Studsviken. Maken Daniel är – som vanligt – inte hemma. Månader i sträck följer han familjens renar, långt från hemmet. Men Margrets mamma Britta-Karin Winka Svakko är på besök från Kiruna, eller Giron, som det heter på samiska.
Britta-Karin födde fyra flickor. Redan när de var några månader gamla fick de börja följa renarna. Margret och systrarna fostrades till att göra allt för dem:
– När renen är på väg, då är det bara att flytta, säger hon.
Första minnet är från kåtans öppning – hur hon står där en morgon och tittar ut över ett snötäckt fjäll. Mitt i juli.
Som 6-åring skickades Margret – och senare systrarna Karolina, Kajsa och Anna-Maria – på internat, Sameskolan i Tärnaby.
– Vi tappade mycket av kontakten med våra föräldrar. Men det var ändå en trygg uppväxt. Vi var bara samiska renskötarbarn i skolan, det fanns ingen mobbning, säger Margret.
”Ett tungt ok”
På helgerna åkte de ibland tolv mil, ibland 40. Dit där föräldrarna och renarna var för tillfället:
”Vi blev väldigt självständiga barn. Vi åkte ju buss och taxi själva hela vägen hem till föräldrarna. De som var äldre tog hand om de yngre så att alla kom med på rätt buss och in i rätt taxi.”
Margret älskar livet som renskötare och vill ge sina barn samma möjlighet:
– Men jag undrar om jag ger barnen ett ok att bära som är tyngre än jag tänkt. Vi processar mot olika vindkraftverk och gruvor, samtidigt som rovdjuren tar så mycket mer i dag. Mitt i allt detta elände finns lyckan att leva med renen, se kalvarna födas, se sin flock växa, jaga älg och fiska tillsammans. Och vi har gemenskapen i vår renskötselgrupp Marsfjällsgruppen, som består av elva familjebolag. Vi härstammar alla från samma anfader.
I det perspektivet är det ett litet offer att träffa maken så sällan. Något som mamma Britta-Karin har präntat in i döttrarna sedan späd ålder:
– Det är viktigt att få förståelse varför karlarna är borta så mycket. Men ska man vara ensam hemma, då är det viktigt att man är delaktig också.
”Kraven krockar”
Margret säger:
– De svenska kraven krockar med de samiska kraven. I det svenska samhället ska du utbilda dig och ha ett bra jobb. I det samiska ska du skaffa en karl, vara hemma, ta ansvar. Vecko-Revyn säger att du ska vara singel och bo i stan, men som same ska du vara hemma och klafsa i renskit.
– Barnen måste gå i skola, du måste ha ett permanent boende. Det splittrar hela familjen. Jag tror inte att ett vanligt Svensson-liv är enkelt. Men som renskötare har du en dimension till.
Hon jobbar komprimerat – som kock och undersköterska, gärna på natten – för att kunna vara till fjälls med renarna, maken och barnen under de långa sommarmånaderna. Då bor hela familjen tillsammans i en hyrd stuga på 20 kvadrat i Kittelfjäll, medan renarna är på sommarbete på Marsfjället. Hela familjen samlas också under sarvslakten (sarv=rentjur) i september och under renskiljningen senare under hösten.
Margret kämpar för att hålla traditionerna vid liv, sitter som en av 31 ledamöter i Sametinget, men slits mellan hopp och förtvivlan:
– Mitt liv är format efter renskötseln. Hade det bara varit ett vanligt jobb hade jag slutat för länge sedan. Men det är så mycket mer. Jag vill vara med på älgjakten, köra skoter, vara med på renmärkningen.
Lilly, 6,5 år, och storasyster Alva kommer hem med skolskjutsen och får mammas äppelkaka med grädde. Margret berättar om hur arg Alva var i vintras, när hon inte fick ha en egen trapline (=fällor i linje) för mård.
– De är med och slaktar och fiskar. Formas för livet. De får självkänsla, vet att de klarar sig på fjället, säger mormor Britta-Karin.
Allt det där växte också Karolina upp med. Hon var tjurigast av alla systrarna, enligt mamma. Och snällast, säger Margret.
Skulle fylla 23 år
Den 24 maj 2008 tog Karolina en överdos av sömnmedicin, fem dagar innan hon skulle fylla 23 år. På sin födelsedag begravdes hon:
”Mamma hade klätt henne i kolten och hon hade sitt älsklingslakan över sig. Hon låg och luktade på (sin sambos) tröja”, skrev Margret i bloggen då.
Fyra år senare har Margret fått en diagnos: hon är bipolär. Ibland deprimerad, ibland manisk. Karolina hade samma sjukdom, hävdar Margret:
– Min tro är att hon var bipolär, men inte fick hjälp. Det fallerade på grund av hennes samiska härkomst. Hon träffade en samisk läkare i Jokkmokk, det var den bästa hon hade. Sedan tog läkaren tjänstledigt.
Margret är övertygad om att frånvaron av samisk vårdpersonal skapar tragedier. Hon vet vad hon talar om:
– Sist jag träffade en ny läkare frågade han ”kan jag köpa renkött av dig?”. Hallå, jag är ingen försäljningsvagn! Varenda gång man träffar en ny psykolog och säger att man är renskötare, då får man höra hur exotiskt det är och man måste förklara renskötseln. Man pallar inte göra det hela tiden.
”Inga planer”
För två år sedan bad Samiska Riksförbundet, SSR, regeringen att skapa ett Centrum för samisk hälsa. Men:
– Det finns inga planer på att inrätta ett sådant centrum, säger socialminister Göran Hägglunds pressekreterare Anders Gustafsson.
I stället åker svenska samer i dag ända till nordnorska Karasjok för att få samisk psykiatrisk vård. Där öppnades en hälsocentral efter en självmordsvåg då 30 samer tagit livet av sig.
– Visst är det ganska hemskt att vi måste åka härifrån till Karasjok för att få hjälp, det är 130 mil och ligger i Norge, vilket gör att vi ska bekosta det själva. Jag känner flera som har åkt dit för att få vård, säger Margret.
Men just nu är hon stark, när hon sitter i sitt eget kök och berättar. Fast helst skulle hon nog vilja vara hos renarna alltid:
”Renen går helt enkelt först i mitt liv. Därför är det så otroligt skönt att komma till ställen där fler är renskötare och man inte känner sig konstig bara för att man kan backa en släpvagn eller vomma ur ett djur”, bloggar hon i september 2012.