Kärnvapnen kan förinta jorden – på 15 minuter
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-03-30
Medan de flesta av oss hämtar på dagis eller köper mjölk i snabbköpet är andra på väg till förintelsefabriken.
Unga män och kvinnor som dygnet runt sitter med fingret på avtryckarknappen.
15 minuter efter presidentens order kan de förinta världen.
Ett kraftigt ljussken som bränner sönder ögon på långt avstånd är det första som händer vid en kärnexplosion. Nästa steg är den enorma tryckvågen som dödar allt inom den närmsta radien. Spränger trumhinnor och lungor på dem som står lite längre bort. Krossar byggnader.
Värmen från explosionen är så hög att kroppar kan förångas. De som överlever riskerar allvarliga brännskador. Lägg till det den radioaktiva strålningen som dödar direkt och under många år.
Tur att man sällan tänker på det. Hur nära världen ständigt är sin egen förintelse.
Förmodligen är det för att vi inte ser alla dessa människor som varje dag beger sig till underjordiska kommandocentraler och strängt bevakade laboratorier för att leka med liv och död.
Startberedda dygnet runt
Missilerna står startberedda i sina underjordiska silos i North Dakota, Wyoming och Montana och runt de ryska städerna Omsk, Vladimir och Orenburg.
Kärnvapen finns också lastklara nära ett antal bombplan som står startberedda dygnet runt och på några dussin atomubåtar som cirklar runt i havens djup med sin dödliga last.
Efter det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning drog många en lättnadens suck. Risken för att världen skulle förintas i ett kärnvapenkrig var borta.
Trodde man.
Ett mindre problem återstår. Kärnvapnen finns kvar. De är precis lika dödliga som förr om inte mer så.
Antalet stridsspetsar har visserligen minskat kraftigt i antal från den absoluta toppnoteringen 1986 då världen hade över 70 000 kärnvapen. En arsenal som räckte för att utrota världens befolkning 25 gånger om.
Men även dagens dryga 25 000 vapen räcker mer än väl för att klara den uppgiften.
5 000 aktiva stridsspetsar
Till och med om vi inskränker oss till de omkring 5 000 aktiva stridsspetsarna, de som kan skickas iväg inom loppet av minuter och timmar så talar vi om en sprängkraft som räcker för att förinta stora delar av jordens befolkning. En sprängkraft motsvarande 100 000 Hiroshimabomber.
I dag är det tyst om hotet.
Väldigt tyst.
Klimathotet är det som nu anses sätta vår planet på spel. Växthusgaserna är ett reellt hot på sikt. Kärnvapnen är den totala mardrömmen som kan slå till inom några timmar.
Stopp och belägg, tänker du. I dag finns det väl inte ens en avlägsen risk att dessa vapen skulle användas?
Helt korrekt. Med den lilla invändningen att de flesta kärnvapenstater i nya militära doktriner har sänkt tröskeln för att använda kärnvapen. Tidigare höll de sig med en garanti att bara använda kärnvapen om de själva blev angripna. Nu förbehåller sig både USA och Ryssland att använda kärnvapen i offensivt syfte även om de inte själva blivit attackerade.
När president Obama besökte Oslo i december för att ta emot fredspriset togs bilder på den nukleära fotbollen, väskan med kärnvapenkoderna som en noga utvald medarbetare som hela tiden finns i presidentens omedelbara närhet bär på.
Beredskap som under kalla kriget
Med koderna kan fredspristagare Obama förinta världen inom loppet av en kvart. I Ryssland är det såväl presidenten, försvarsministern och överbefälhavren för armén som kan beordra ett tryck på knappen.
"Fotbollen" understryker hur levande hotet är trots allt är.
Ännu mer skrämmande är hur snabbt någon kan trycka på avtryckaren. Beredskapen är lika hög som under kalla krigets värsta dagar då Bruce Blair tjänstgjorde som "missilavfyrare" i militären.
– Ingenting har hänt, säger Blair i telefon från Washington där han numera leder World Security Institute.
– Jag brukar besöka baserna ute i Mellanvästern med jämna mellanrum och prata med missilavfyrarna. Förutom att antalet Minuteman-missiler är hälften så många så har inget förändrats.
Trots all avspänning. Trots att den ideologiska konflikten mellan två samhällssystem är död och begraven så uppträder den ryska och amerikanska militären fortfarande som om det vore sannolikt att en order om att avfyra kärnvapen kan komma när som helst.
Väntar på order
I "kapslar" placerade 30 meter under jord utspridda nära militärbaser i den amerikanska mellanvästern sitter män och kvinnor i tredagarspass och väntar på ordern att världens ska förintas.
Varje grupp består av tre personer, de flesta i 20-årsåldern. Två är hela tiden i kapseln. Den tredje kan ta igen sig i sovrummen vid markytan. Ändå är det inte ovanligt att de i kapseln tar en tupplur med nycklarna till avfyrningsmekanismen bredvid sig.
För ska sanningen fram så är det inget knapptryck som skickar iväg missilerna. De två militärerna som sitter bredvid varandra måste samtidigt vrida vars en nyckel för att avfyra missilen.
Innan dess har de av sina befäl fått hemliga koder som ska matas in i datorn och laddar stridsspetsarna. De har gått igenom en kort checklista på mindre än en minut. Varje modul kan skicka i väg upp till 50 missiler som alla har en sprängverkan mer än tio gånger högre än en Hiroshimabomb.
– Den sammanlagda informationen är mindre än vad som krävs för att lära sig sköta en modern leksaksdocka, säger Bruce Blair.
Tre minuter på sig
Innan avfyrningsproceduren inleds har militärens "förvarningsstation" i Colorado tagit emot ett larm om inkommande missil. Inom tre minuter ska Colorado avgöra om hotet är verkligt.
Bedöms det vara så kontaktas presidenten. Han har allt från 30 sekunder till tolv minuter på sig att fatta beslut om kärnvapen ska avfyras.
– Att ha den här beredskapen är mycket farligt, anser Bruce Blair. Särskilt i vår era av cyberkrig med en ökad risk att oauktoriserade personer kan ge en avfyringsorder.
Förklaringen är att kärnvapnens roll fortfarande definieras som under kalla kriget. USA ska snabbt kunna slå till mot ett stort antal städer i Ryssland och Kina.
– Vi är fortfarande redo att utkämpa ett fullskaligt kärnvapenkrig på några minuters varsel, säger Bruce Blair och suckar bekymrat.
Att de civila samhället ställt in sig på att kärnvapnen spelat ut sin roll rubbar inte militären. För dem innebär kärnvapnen stora budgetar och många jobb som annars riskerar att försvinna.
Vapen på drift
Mänskliga faktorn är ett annat orosmoment. Det är trots allt människor av kött och blod som hanterar avtryckningsknapparna. Falsklarm har inträffat som gjort att världen stått minuter från en kärnvapenattack.
Minns 2007 då ett amerikanskt bombplan av typen B-52 flög tvärs över USA med sex kärnvapen i buken. Utan att veta om det. Under 36 timmar visste inte ens USA:s militär att vapnen var på drift.
Kärnvapenmakterna lägger varje år ner många miljarder på att hålla vapnen och apparaten i kring dem igång.
Så länge kärnvapnen finns kvar hänger hotet om förintelse dagligen över oss även om det är något vi gärna glömmer, medvetet eller omedvetet.